”Ni lever för att jobba. Vi jobbar för att leva.”
Så säger den väldigt franske Luc till den minst lika amerikanska Emily. Vi är bara 20 minuter in i Netflix nya tv-serie, den omdebatterade ”Emily in Paris”, och redan har de tryckt in fler elaka stereotyper än vad Monty Python lyckades göra i hela ”Life of Brian”. Det är i sig själv en merit.
Givetvis rasar fransmännen mot att beskrivas som stroppiga, överlägsna, otrevliga, nedlåtande, mästrande, högdragna och dumdryga rövhål. Som dessutom röker hela tiden. Det kan man förstå. Det är ju en i grunden falsk bild. De röker inte alls hela tiden.
LÄS MER:Recension: ”Björnstad”, HBO Nordic
Men alla som har tågluffat till Paris efter studenten kan nog le lite igenkännande åt den överdrivet bitska men i grunden rätt träffande beskrivningen av det franska nationalkynnet. Speciellt om man har försökt ta sig fram i metron med en 70 liters Haglöfs på ryggen och kanske råkat välta ned ett tidningsställ eller två (förlåt).
Med tiden har jag därför lärt mig uppskatta saker som kanske inte primärt är avsedda för mig. Det är rätt enkelt. Och väldigt smidigt.
Det som överraskar är snarare att jag faktiskt gillar den här modeserien där ”Sex and the citys” skapare Darren Star har ersatt Manhattan med Paris och låtit Carrie Bradshaw bli mörkhårig och 20 år yngre. För som medelålders man med djupt rotat ointresse för hela tekoindustrin (min garderob är ett reservat och naturligt habitat för kläder från 1990-talet) är jag definitivt fel målgrupp. Det är jag medveten om.
LÄS MER:Veckans tv-tips: revolutioner, drottningar och dansband
Men jag är fel målgrupp för så mycket. Skivstänger. Selfiepinnar. Schampo ... det går att fylla igen ett grustag med saker som inte är för mig. Senaste gången jag kände mig sedd på riktigt var 2003, när HUI (Handelns utredningsinstitut) lanserade ”mössan” som årets julklapp. Det var ett bra år.
Med tiden har jag därför lärt mig uppskatta saker som kanske inte primärt är avsedda för mig. Det är rätt enkelt. Och väldigt smidigt. Det gör att jag slukar veganska hamburgare, glatt pressar mig igenom hela ”Avengers”-sviten och rycks med av ”Emily in Paris”. Trygg i förvissningen om att inte tillhöra seriens målgrupp är jag också helt obrydd över de haute couture-referenser som alldeles säkert flyger förbi mig i hög fart.
Men i stället för att rasa mot bilden av buttra parisare, borde de omfamna porträttet av Paris.
För människor är komplexa. Vi kan vara småaktiga, snarstuckna och direkt dumma i huvudet eller storsinta, godhjärtade och förlåtande till vår omvärld – allt beroende på dagsform – men ingen av oss vill bli placerad i ett fack. Ingen vill reduceras till en stereotyp eller mallas in. Inte jag, inte du och definitivt inte fransmännen. Som alltså rasar. Igen.
LÄS MER:Bilderna från The Crown: Dianas klänning omgjord
Men i stället för att rasa mot bilden av buttra parisare, borde de omfamna porträttet av Paris. Nej här finns inga uteliggare, gula västar eller förortsproblem, men varken Woody Allen eller Baz Luhrmann har varit i närheten av att fånga den franska huvudstaden i så här förföriska scener.
Och ”Emily in Paris” är mer än en klyschig technicolor-dröm för Parisofiler. När fransmännen nu drabbas av nya utegångsförbud, och vi andra inte ens kan åka dit, blir den här serien till en viktig påminnelse om ljuset, kärleken och livsglädjen som ändå flödar under takåsarna i världens vackraste stad. Som bara råkar ha världens suraste invånare.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
