Alla är överens om att kulturkritiken är viktig. Men få vill betala för den.
Så kan man sammanfatta dagens situation – och som kulturchef står man ofta i centrum för klagan. Författare bekymrar sig över varför inte just deras bok blivit recenserad. Gallerister ropar efter fler konstkritiker. Häromdagen satt jag i en panel på den digitala bokmässan där head of publishing på Storytel spände ögonen i mig och frågade varför kultursidorna inte recenserar ljudböcker.
”Hallå!” vill jag utbrista. ”Vi har faktiskt inte råd!”.
För det är så enkelt det är. Å ena sidan sitter både branschens företag och skapare, från slott till koja, och längtar stjärnögt efter mer kritik. Å andra sidan ligger hela det ekonomiska ansvaret att ordna den situationen på tidningarna.
Det är inte en hållbar situation. De stora annonspengarna som förr kunde hålla smalare ämnen som kulturkritiken flytande utan större problem har sedan länge lämnat tidningsbranschen. När prenumerationsintäkter och klick blivit allt mer centrala för tidningens överlevnad har relativt nischade ämnen som bokrecensioner det tuffare i prioriteringsordningen än journalistik som engagerar alla.
Det enda kulturredaktionerna kan välja på när budgeten krymper är antingen färre recensioner eller lägre arvoden. I det långa perspektivet har det rört sig mot det senare. Alternativet hade varit att börja välja bort ännu fler böcker, filmer och pjäser än tidningarna redan gör – en väg få vill gå.
En bok tar lika lång tid att läsa och skriva om idag som för 50 år sedan. Den tiden behöver köpas tillbaka.
Situationen det skapat kunde Aftonbladets f.d kulturchef Åsa Linderborg berätta om redan 2014. I hennes då mycket omtalade text ”Jag skäms över skitlönerna” skrev hon om ett 70-tal då arvodet för tre kulturartiklar räckte till månadshyra, en ny kostym och en bättre middag på krogen. Så är det inte idag, oavsett vilken tidning man skriver för. Istället för tre texter måste en skribent idag snarare skriva tio till femton, om man vill försörja sig på bara kritik.
Att kultursidorna trots detta håller så genomgående hög kvalitet är ett under. Men om tidningarna ska kunna fortsätta recensera kulturen i samma omfattning som tidigare – och göra det med intressanta och genomtänkta texter – så behövs mer pengar som inte finns hos tidningarna. En bok tar lika lång tid att läsa och skriva om idag som för 50 år sedan. Den tiden behöver köpas tillbaka.
I vårt grannland Finland är medvetenheten om situationen större än Sverige. 2019 bestämde sig Svenska kulturfonden i Finland att över tre år sätta av närmare fyra miljoner kronor som matchar de arvoden tidningarna betalar sina svenskspråkiga kritiker – och skapa en bättre situation för skribenterna.
Det finns inget som hindrar svenska aktörer att göra samma sak. Svenska Akademien och svenska förläggare – både av papper och ljudböcker: om ni vill skapa möjligheter till mer och bättre kritik – varför går ni inte samman och inrättar en svensk kritikfond värd namnet? Tiderna är förbi för medierna att dra lasset själva.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:De tar våra jobb!
LÄS MER:Dollarmiljardärerna är våra nya halvgudar
LÄS MER:Sluta med den negativa särbehandlingen av Schulman
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
