Så började svensken kramas

Jenny Damberg skriver om lättnaden efter att slippa kramen under corona. Och hur det kom sig att intimitetstyranniet tog över i Sverige.

ANNONS
|

”Jag saknar att kramas”, sa en kompis i slutet av sommaren. Först mumlade jag instämmande. Sedan hajade jag till och insåg – men det gör jag inte alls. Tvärtom.

Vissa saker saknar man inte förrän de är borta, andra har man ingen aning om hur lättad man blir över att slippa. Rökförbudet var en sådan grej, tafatta löskramar, och för den delen även de mer handgripliga med rivigt ryggkrafs. Det är befriande att slippa trevandet kring vem man ska krama (kramar man kompisars kompisar? Ja, alltför ofta brukade jag göra det). Och det är verkligen skönt med en hämsko för de mest kramivrande.

ANNONS

Att prompt vilja kramas, även nu under pandemin, tycks mig vara en egenskap som ofta sammanfaller med en dominant personlighet. Kramen beseglar då att man tagits upp i deras lag och måste prestera i enlighet med deras sociala spelregler.

Att avstå är nästan omöjligt. Varför så sur?

Att prompt vilja kramas, även nu under pandemin, tycks mig vara en egenskap som ofta sammanfaller med en dominant personlighet.

I Netflix-serien ”Love on the Spectrum”, som följer unga vuxna med autismspektrumdiagnoser, ställs frågan ”är du en kramare” vid ett avsked. Det är artigt och det är belysande; det ”normala” är att tvinga till sig en kram.

Kramen är så intim att den måste framstå som frivillig. Ingen dristar sig att argumentera för att man måste krama personer utanför den innersta kretsen. Däremot har det under senare år tjafsats en hel del om hur viktigt det är att man tar både män och kvinnor i hand, oavsett vad ens religion eller tolkning av denna religion säger.

Ett handslag är ”vanligt svensk folkvett” enligt Mikael Rubin, moderat och ordförande för kommunstyrelsen i Trelleborg. Tillsammans med Sverigedemokraterna drev han i fjol igenom handskakning som ett anställningskrav inom kommunen. Beslutet är överklagat till Förvaltningsrätten och där har ingen dom hunnit falla, så tills vidare har kravet inte trätt i kraft. Dessutom hände ju något som ställde handslaget i nytt ljus. För tillfället uppmanar Trelleborgs kommun sina invånare att undvika onödig kontakt, inklusive handslag.

ANNONS

Kramen är så intim att den måste framstå som frivillig.

Anthony Fauci, chef för USA:s motsvarighet till Folkhälsomyndigheten, har sagt att han anser att vi aldrig mer bör skaka hand. Ur smittskyddssynpunkt finns det klart bättre sätt att mötas. Handslaget har fått en särskild status bland de som säger sig värna svenska värderingar, men i praktiken hade det tappat mark redan innan covid-19.

LÄS MER:Svenska coronarestriktioner står fast

I artikeln ”In Sweden we shake hands – but are we really?”, publicerad i Sociologisk forskning 2017, konstaterar sociologerna Anton Andersson, Christofer Edling och Jens Rydgren att en kram – inte ett handslag – är den vanligaste formen av hälsning bland unga svenskar. 2 244 personer tillfrågades i studien. Den grupp som tydligast avvek var norrlänningar, som nöjde sig med att säga hej. Handskakningar var vanligast mellan män med invandrarbakgrund. Män som skakar hand med andra män kramar i många fall i stället kvinnor de träffar. En Sifo-undersökning från 2014 kom fram till ett liknande resultat.

Sett i ett historiskt perspektiv framstår det som närmast oundvikligt att vi skulle bli urskillningslösa kramare i just Sverige. Du-reformen har här löpt amok. I stället att laborera med titlar får man i dag finna sig i att bli tilltalad som en vän bland vänner av mäklarfirmor, transportbolag, restauranger och statliga Systembolaget. Det är som att bli långsamt kramad till döds av starka, kapitalistiska armar som utger sig för att vilja en väl, men som vägrar låta en vara i fred för att dra efter andan i ens en sekund.

ANNONS

Redan 1977 skrev sociologen Richard Sennett om intimiseringen av det offentliga i boken ”The Fall of Public Man”. Kortfattat argumenterar Sennett mot att person kommit att gå före sak, och att förtrolighet i sig ses som ett värde. Det är, menar han, helt fel. Det viktiga är en handling, inte varför någon har utfört den, eller hur det får hen att känna. I stället för det han kallar ”intimitetstyranneriet” efterfrågar Sennett en opersonlig offentlighet, som gör var och en fri att uppträda under tillfälliga masker – i stället för att fastna i tröstlös narcissistisk strävan att i varje givet läge uttrycka vad vi verkligen känner.

Det är som att bli långsamt kramad till döds av starka, kapitalistiska armar som utger sig för att vilja en väl, men som vägrar låta en vara i fred för att dra efter andan i ens en sekund.

Startpunkten för denna personlighetskult sätter Sennett till 1848 års Februarirevolution i Paris. Han skriver: ”Själva blottandet av någons inre drivkrafter blev intressant. Om någon kunde blotta sig i offentligheten och samtidigt kontrollera denna process, så var han spännande. Intrycket blev att här finns en person som har makt, utan att man riktigt kan förklara varför.” Sennett beskriver en historisk utveckling, men det är ett konstaterande som, i en tid av sociala medier, framstår som nästan profetiskt.

Att den som äger berättelsen har makt är en insikt som driver stora delar av dagens media- och marknadsföringslandskap. Pr-maskineriet när Paolo Roberto ertappades som sexköpare är ett exempel. Roberto talade omedelbart ut i TV4 – om vad som drev honom att köpa sex, och hur det fick honom att må. Syftet var att flytta fokus från övergreppet och brottet, från vad som faktiskt hänt till hur det kändes. Kram, det blir nog bra.

ANNONS

LÄS MER:Krav på handskakning - "medveten plakatpolitik"

Att någon prioriterar sakfrågor framför självbild är så ovanligt att det upplevs som en händelse. Som nytillträdd besvarade Finlands unga socialdemokratiska statsminister Sanna Marin en fråga från Dagens Nyheter om hon, som klassresenär, känner sig som kusinen från landet i de pampiga rum hon kommit att förfoga över. ”Nej, inte alls”, blev svaret. Varför? ”Jag tänker inte hela tiden på hur just det här känns för mig. Det är irrelevant. Det här är ett förtroendeuppdrag.”

Uttalandet har citerats flitigt, som en oerhört efterlängtad inställning. Det känns som syre.

Från olika håll sägs det att coronapandemin har förändrat vårt samhälle i grunden. Till det bättre, på sikt, är då antagandet. Det tror inte jag. Det mesta kommer att fortsätta som tidigare, så snart det är möjligt. Hjulen ska rulla, saker ska säljas.

Intimitetstyranneriet har oss i sitt grepp. Den personliga berättelsen, hjärtemojis och massförtroligheten tjänar sitt syfte. Men den fysiska kramen, där kan man kanske ändå våga hoppas på ett före och ett efter corona. För vi måste väl ändå vara fler som känner så här inför varandra? Att det är rätt skönt att hålla distansen. Kanske inte två meter, men hellre det än inget avstånd alls.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS