I arbetet inför pjäsen ”Halal Teater” tittar jag på ”Scarface” som jag inte sett på många år. När jag såg den första gången var jag alldeles för liten men hjälptes av filmkunniga föräldrar som entusiastiskt lärde mig att tolka Al Pacinos rollprestation. Den politiska inramningen, om hur Fidel Castro öppnar fängelserna på Kuba och låter mördare och kriminella fly till Miami och på vägen förvandlas till politiska fångar är intressant och dessutom en sann berättelse som var närvarande i politiska samtal hemma. Men den här gången ser jag en annan berättelse som jag inte tänkt på förut. Den om penningtvätten. Vi får se hur Tony Montana själv, vulgär som han är, tillsammans med sina kumpaner bär in säckar med pengar till en bank och en bankdirektör som studerar det hela genom fönstret.
Hans förnöjelse byts mot förskräckelse när säckarna aldrig tycks sina. Lite senare, i Tony Montana-mansion, försöker direktören roffa åt sig en större andel procent i utbyte mot tvätten han hjälper kartellen med.
I söndags avslöjade det internationella journalistnätverket ICIJ en ny läcka som visar på hur 17 000 miljarder kronor i misstänkt penningtvätt passerat banksystemet världen över. Bland annat just hur knarkkarteller använt de fina bankerna för att bygga upp sina skräckimperier. I Sverige har Finansinspektionen tidigare dömt Swedbank till rekordsumman fyra miljarder kronor i böter på grund av brister för att stoppa penningtvätt i Baltikum. SEB landade som tvåa med en miljard.
En del av pengarn Swedbank tvättat kommer enligt SVT från en kriminell oligark, en sorts rysk variant av Tony Montana.
Kopplingarna mellan den smutsiga droghandeln på gatan och de fina styrelserummen är alltså väl belagda. TV-serier och filmer där korrupta politiker och finansmän berikar sig på kriminalitet utan att de själva riskerar sina liv finns i mängder för att det är speglingar av verkligheten. Ändå är det som att gängkriminaliteten när den diskuteras idag av svenska politiker och debattörer framstår som att den finns och agerar i ett vakuum.
Polisen säger att det kommer människor till Sverige enbart i syfte att begå brott, och misstänkliggör på det sättet alla som kommer till Sverige. Polischefer och partiledare pratar om klaner, släktbaserade nätverk och misstankarna går ju genast till folkgrupper där klaner finns som redan är stigmatiserade. Och skjutningarna sker i förorten på platser som redan betraktas som farliga. Men vad föder egentligen de kriminella? Och vem möjliggör deras arbete?
LÄS MER:Politikerna hänger inte med i den svenska drogkulturen
I TV-serien ”Störst av allt finns” det två ”svartskallar”, den ena är den duktige killen från Rinkeby som kommit in på den fina skolan och så droghandlaren. Killen som förser de rika kidsen med droger. Kopplingen är tydlig. Men i nyhetsprogram och ledartexter görs sällan den kopplingen. Det är som att man låtsas att överklassen och den breda medelklassens droganvändning inte har någon koppling till de kriminellas avrättningar, (min GP-kollega Anna Björklund skrev bra om detta 17 september). Som om de här klanerna som kommer till Sverige och skjuter ihjäl varandra bara gör det för sin egen skull utan en koppling till övriga samhället. Så att vi ska ha något att prata om.
Läs mer av America Vera-Zavala:
LÄS MER:Den manliga blicken är inte bara Paolo Robertos
LÄS MER:Debatten om Athena Farrokhzad har spårat ur
LÄS MER:Antisemitismen är rasism
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
