Konstprovokatören Dan Parks fick efter mycket uppståndelse till slut inget tillstånd för sin Koranbränning. Många debattörer och insändarskribenter har känt sig manade att fördöma tilltaget att bränna böcker och har istället efterfrågat en mer konstruktiv kritik av islam.
I dagarna kom så ett försök till just det – i och med pingstteologen och Expressenkrönikören Joel Halldorfs bok ”Gud: Jakten”. Halldorf är ingen religionskritiker. Han vill istället övertyga oss om att människan är en dyrkande varelse. När vi inte längre känner för de etablerade religionerna vänder vi oss till avgudar som konsumism, kicksökande eller nyandligt flum. Boken visar att religiositet finns överallt även i vår självutnämnt sekulära tid. Halldorf försöker dessutom förklara varför den kristna vägen är bättre för oss än de pseudoreligiösa vägarna, men också bättre än islam.
Är detta just den konstruktiva och fredliga kritik av islam som efterfrågats? Halldorf är ju själv from och menar att troende av olika slag har mer gemensamt med varandra än vad de har med den icke-religiösa shoppingcentravärldens ideal. Han bejakar därför islams plats i samhället, och tar samtidigt sina muslimska trossyskon på så stort allvar att han också förklarar varför han finner sin egen väg bättre.
Ändå kretsar även Halldorfs diskussion om islam kring våld. Visst framhåller han att påven Fransiskus vägrat tala om muslimskt våld, och att få muslimer faktiskt står bakom det våld som utövas i islams namn. Men lika fullt upprepas associationen.
Det verkar nästan oundvikligt i vår tid. Men för inte länge sedan var det annorlunda. 1976 hölls exempelvis en stor festival om muslimsk kultur i London. Ingenstans i alla kataloger och media från festivalen nämns något som helst om våld. Våld uppfattades inte ha med islam att göra. Det samtida våld som utövades av muslimer legitimerades snarare av marxistiska idéer.
Det är ett tecken på att vi för att förstå dagens våldsbejakande islamism har mer att hämta i samtiden än i islams tidiga historia. Liksom Halldorf tolkar IS som ett specifikt islamistiskt uttryck för en global alienation med apokalyptiska stämningar som han också återfinner i populärkulturen.
Halldorf talar genomgående utifrån den svenska pingströrelsen. De som förordar islam framställs däremot som att tala för islam, oavsett om de gör det från 700-talets Syrien eller 2000-talets Sverige. De noggranna kvalificeringar som förklarar varför hans egen fromhet både liknar och radikalt skiljer sig från Trumps evangelikala supportrars eller ugandiska homofobers saknas när han kommer till islam.
Den allmänna debattens brist på konkretion av enskilda muslimska traditioner och företrädare skapar en bild av att allt som sägs om islam eller görs i islams namn gäller för alla muslimer. Muslimer framstår i allt fler sammanhang som en folkgrupp företrädda av ett islam som i grunden bestäms av Koranens regler. Utrymmet för all slags religionskritik riskerar att minska.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
