Den elvaåriga flickan och jag gick ut i Kyrkbyn på natten. Vi gick i trädskuggorna och höll undan för gatlyktor, som vore vi dynamitarder eller kroginspektörer, för Perseiderna skulle snart synas på himlen med ett meteorregn: ett stjärnfall.
Sverige har inga tropiska nätter, oavsett vad SMHI säger. Sverige har inga palmer eller cikador eller trottoarbord där gubbar tar en pastis. Men Sverige har sommarnätter med flakmopeder i fjärran och husflugor och öppna verandadörrar och någon som står i mörkret och har glömt halva texten till björnen Baloos sång ur Djungelboken.
En igelkott bor vid Fritiof Anderssons gata. När jag kommer springer den som igelkottar gör, som om den bar pyjamasbyxor.
Det var alltså göteborgsk sommarnatt och flickan och jag gick genom Kyrkbyn.
Annars går jag vanligen ensam sent om kvällarna.
Ibland ser jag under dessa promenader en garagedörr med vidöppen upplyst käft och där syns en vägg med tänger och sågar och under ett framhjul ligger någon och rotar i den gamla Volvons själ.
Utanför Jehovas vittnen sitter en hare i tankar.
Två gånger i år har jag sett älg.
En igelkott bor vid Fritiof Anderssons gata. När jag kommer springer den som igelkottar gör, som om den bar pyjamasbyxor.
Fönster lyser. Jag ertappar mig med att gå och längta in i dessa fönster som samma sätt som jag längtar in i målningar från 1880-talet.
Det är mest vardagsrum med blått tv-sken.
Men på ett ställe finns ett kök där en gammaldags röd plasttelefon syns på väggen och där står ibland en dam i kofta och pratar med spiralsladden mellan fingrarna.
På Bräckesidan – ganska nära järnvägsbron mot Färjenäs – syns en kaffemaskin. Den är bredbukig, svartblank och full av rör och någon gång har jag sett heta mjölkmoln liksom rinna ut i rummet.
Nära Dysiksgatan syns en man i profil och han har något obestämt tilltugg i en skål. Kolabönor eller hackade morötter. Han läser alltid en tidning. Och jag hade varit lycklig om jag härmed hade kunnat meddela läsekretsen att denne göteborgare läser Göteborgs-Posten. Men det är Dagens Industri.
I en del fönster – oväntat många, ärligt talat – står människor och tittar i öppna kylskåp. Deras kroppsspråk är dröjande. Det är som om de hoppas att något ska spontanalstras.
De mest gäckande fönstren är sådana som man upptäcker när de släcks. Plötsligt slocknar en ljuskälla i höger synfält. Man ser en svart rektangel.
Men nu gick jag alltså med sällskap häromnatten, med ett liksom högre och kosmiskt mål, och flickan och jag skyggade för allt ljus för att vara redo för Perseiderna och i vår strävan efter den mörkaste platsen på Södra Hisingen fann vi till slut fotbollsklubben Wartas hemmaplan vid Sälöfjordsgatan.
Vi la oss på rygg på konstgräset. Trafiken sjöng svagt från Eketrägatan. Jag berättade för flickan vad jag just hade läst – att ett gruskorn som i natt flammar upp i atmosfären kan ha svävat i tusen år i jordens omloppsbana.
Flickan och jag låg på rygg på konstgräsmatten med knäppta händer i mörkret och tittade rakt upp. Eller om det är rakt ner.
En helikopter flög i riktning mot Backa, eventuellt på spaning efter Dunder-Karlsson och Blom.
Den elvaåriga flickan, som hade nio scrunchies i olika kulörer på vänsterarmen, betraktade en narrgnista som väntat på sin tur sedan vikingar bodde i Lundby. Och hon sa eftersinnande:
– Asså, varför har alla människor olika navlar?
