Tisdagen den 10 mars i år går jag och min väninna den guidade visningen av ”Helt ärligt vädret hjälpte”, en retrospektiv utställning med Walid Raad på Moderna Museet i Stockholm. När guiden berättar om statyerna vi tittar på nickar vi insiktsfullt mot varandra. Korruptionen och kaoset i Libanon känner vi ju till. Inte minst min väninna som är därifrån. Intill statyerna kan vi läsa texten:
”1975, i början av kriget, nedmonterades i all hast de flesta offentliga monument i Beirut och lades i förvar i omärkta packlådor. Dessa lådor fraktades till olika säkra magasin. Trettio år senare samlade man ihop lådorna och öppnade dem i förhoppningen om att kunna montera ihop monumenten igen. Men avsaknaden av scheman över hur de hade plockats isär och skulle sättas ihop resulterade i besynnerliga hopkomna nya offentliga verk, varav två visas här.”
När vi mot slutet av visningen får höra att allt vi har hört är påhittat ser jag min väninna tappa hakan. Någonstans under guidningen har jag fått en stark ”borgeansk” känsla, det låter som historier som Jorge Luis Borges kunde kokat ihop. Det osannolikt sannolika.
Samma känsla inträffar när jag tänker på hangaren i Beiruts hamn där en rysk oligark dumpade 2750 ton ammoniumnitrat. Kaptenen som satt som fången på skeppet i nästan ett år skrev till Putin varje månad. Ingen kom till besättningens undsättning. Tills slut sålde de bensinen, övergav skeppet, ammoniumnitratet lastades in och skeppet sjönk. Sju år senare exploderar det. 158 människor är hittills döda, över 6 000 skadade och trehundratusen är utan bostad.
I det som känns som nyss såg jag den legendariske sångaren Marcel Khalife stå på en balkong och sjunga till protesterna i Libanon i höstas. Som skulle förändra landet och få slut på korruptionen. Några månader senare sprängs hamnen.
Tänk vad jag önskar att historien om oligarken, hangaren, och ammoniumnitratet bara var en konstinstallation av Walid Raad.
Det låter så osannolikt att det knappt går att tro att det är sant. Lika absurt som Walid Raads osanna sanningar. För visst var det lättare att tro att det rörde sig om en bomb eller en raketattack – inte påtänt konstgödsel. Många spekulerade också snabbt. Var det ett attentat? Och vem utförde det i så fall? Hezbollah? Israel? Men nej. Det var den korrupta regimen, ledarskiktet, vanstyret. De som räddades kvar vid makten tack vare en global pandemi. De som trots varningar tillät att en hangar kunde fyllas av ammoniumnitrat på ena sidan, fyrverkerier på andra, allt intill en av de vackraste och mest vibrerande stadsdelarna i Beirut.
På facebook ser jag den kända skådespelerskan Hanane Hajj Ali demonstrera. För ett år sedan höll jag et samtal med henne efter att hon hade framfört sin monolog Jogging på Scenskonstbiennalen i Sundsvall, som inleds med en löparrunda i Beirut. Hon rasar mot regimen och mot säkerhetsstyrkorna som istället för gräva fram människor ur rasmassorna skjuter mot demonstranterna.
Tänk vad jag önskar att historien om oligarken, hangaren, och ammoniumnitratet bara var en konstinstallation av Walid Raad och inte produkten av en korrupt regering. Trösten är att den största sanningen är att människorna kommer bygga upp staden igen. För de älskar den. Och Beirut älskar dem tillbaka.
Läs fler texter av America Vera-Zavala:
LÄS MER:Att välja bort en författare är inte deplattformering
LÄS MER:Främlingsfientlighet är något annat än rasism
LÄS MER:Jag önskar mig en kulturminister som talar om vårt värde
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
