Pilane på Tjörn är en av de vackraste platser jag känner – men inte för konstens skull, utan för historiens, min egen släkts dåtid. Hagarna där skulpturerna nu står utspridda var en gång min farmors och hennes familjs betesmarker. Här, där den internationella konsten nu regerar, betade deras kreatur. I många generationer lät de kossorna livnära sig på gräset där konstintresserade turister nu sorglöst strövar omkring. Här byggde de en liten men dräglig tillvaro.
LÄS MER:Recension: Skulptur i Pilane 2020
Men de ägde aldrig sina marker, åtminstone inte förrän lång in i modern tid. Den lilla gården tillhörde ett större gods som senare omvandlades till en stiftelse. De var arrendebönder och den slutgiltiga makten över deras liv låg alltid någon annanstans, långt borta på ett herresäte eller i något styrelserum.
För mig är Pilane därför aldrig bara en konstupplevelse, utan alltid lika mycket en påminnelse om en av samhällets mest grundläggande frågor, den om makten och ägandet, om vem som till syvende och sist kontrollerar samhällets tillgångar.
Jag tror att detta är en fråga vi oundvikligen måste tillbaka till om vi ska klara det som med en eufemism brukar kallas framtidens utmaningar, det vill säga allt från tilltagande sociala motsättningar till klimatkriser.
Marxister brukar tala om den ursprungliga ackumulationen, om en historisk situation där naturtillgångar, som fiskevatten och betesmarker, övergår från något allmänt till något privat; när det som tidigare varit gemensamt blir enskilt.
Thomas Piketty
Detta är en process som har pågått under tusentals år och som fortfarande pågår. Allt från dricksvatten till kulturella uttryck har privatiserats. Makten över internet är kanske det bästa och mest skrämmande samtida exemplet. Vi rusar nu snabbt mot en situation där ett fåtal techjättar helt och hållet dominerar våra digitala liv. Det som för bara några år sen var en brokig gemenskap är snart ett trist monolandskap – en modern feodalism.
Föreställningen om den privata egendomen är så fast ingjuten i våra sinnen att vi nästan inte klarar av att tänka en värld uppbyggd kring andra principer. Vi har, som någon klok person uttryckte det, lättare att föreställa oss jordens undergång än kapitalismens slut. Ändå är det just det vi nu måste göra. Vi måste hitta nya sätt att tala om vår tillvaro än de gängse. Vi måste våga bryta med den proprietära ideologin, för att tala med ekonomen Thomas Piketty. Vi måste hitta ett nytt språk. Annars hotar kollapsen.
Jag tror inte längre att någon känner sig trygg med att privata intressen kommer klara av att adressera vare sig klimatet eller den nyfascism som använder sociala medier som hävstång. Nej, något annat måste till.
Själv brukar jag tänka på ett av svenskans mest betydelsebärande ord när jag går över de gamla betesmarkerna i Pilane – på begreppet allmänning. För om kapitalismens minsta byggsten är ägandet, är allmänningen dess nödvändiga korrektiv.
Läs mer av Mattias Hagberg
LÄS MER:Vi blir aldrig färdiga med Frankenstein
LÄS MER:Det är dags att tala om den ojämlika döden
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
