De senaste månaderna har fått bubblor att spricka. Kanske var det bra med krislager ändå? Kanske fanns det nackdelar med att placera produktion i billigast möjlig-miljö? Visserligen fortsätter aktiekurserna att jaga varandra mot nya höjder, men idrottens ekonomi har visat än en gång vilken skör lina den balanserar på.
Det har också, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga, visat sig gå ganska bra att leva utan sport att titta på. Insikten kom inte direkt utan smygande på ett ödmjukt, närmast blygsamt, sätt. Nu har den sjunkit in och slagit rot.
Kanske är det det som är orsaken till mitt mellanmjölkiga intresse för lördagens hopptävling på Ullevi?
Sveriges just nu bäste manlige idrottare ska tävla i Göteborg i dag. Friidrottens största affischnamn kommer hit, till oss. Det ska tv-sändas och arrangören hoppas, som varje arrangör gör när Armand Duplantis finns med på deltagarlistan, på världsrekord.
Ännu ett klassiskt idrottsögonblick kan utspelas på Ullevi. Jonathan Edwards monsterhopp 1995. Blåvitts Champions League-matcher på 90-talet. Gothia-invigningarna. Ett möjligt världsrekord den 4 juli 2020?
Blodet borde bubbla i mig. Både som sportjournalist och som sportintresserad. Men ... jag är likgiltig. Jag satt som klistrad vid tv:n när Mondo rekordkryssade sig fram genom inomhussäsongen, men nu? Det känns inte verkligt. Varför gör det inte det? Varför har jag svårt att känna starkt för den här och andra idrottshändelser i sommar?
Fakta: Bauhaus Jump Challenge, Ullevi
Hopptävling med stav- och längdhopp för kvinnor och män.
Tävlande profiler: Khaddi Sagnia, Thobias Montler, Armand Duplantis, Melker Svärd Jacobsson, Piotr Lisek, Michaela Meijer, Angelica Bengtsson.
Tider: 14.00: längd kvinnor & längd män. 15.15: stavhopp kvinnor & stavhopp män.
Jag har hört bekanta Liverpool-vänner prata om samma fenomen. 30 års väntan på en ligatitel tog slut den här sommaren. Det borde betyda glädjerus och skuttande promenader på känslomoln för alla de som väntat så länge. Visst, de knöt kanske näven när Chelsea slog Manchester City och allt blev klart. De skickade vidare någons pokalfyllda statusuppdatering. Men sedan, har jag fått det beskrivit för mig, höjdes axlarna i någon form av tristess.
Det är ju inte såhär stora stunder ska upplevas.
Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? En av filosofins klassiska frågor kan lätt formuleras om till idrottssommaren 2020. Om en ribba klaras på Ullevi, men ingen ser på, klaras ribban då?
Anledningen till att stora stunder blir just stora har tror jag med helhetskänslan av att det är något stort vi som är där gemensamt upplever. Jag minns Usain Bolts sista lopp i Friidrotts-VM 2017. Trycket på Olympiastadion i London orsakade dykarsjuka. Alla där visste att alla där tänkte samma sak: ”Det här är sista gången han springer.”
Det var inte bronsloppet i sig som var det jag kommer minnas. Det var upplevelsen av det. Det var helheten där loppet var den avgörande beståndsdelen.
Jag tror Armand Duplantis kommer göra precis det han gjorde i vintras den här lördagen. Han kommer hoppa ohyggligt högt. Han kommer se sådär förutbestämt färdig ut som han gjorde redan som barnkändis. Han kommer vinna med marginal.
Ändå har jag svårt att se min puls stiga. Ändå har jag svårt att se hans göra det.
Idrott utan åskådare är fortfarande idrott. Ett högt hopp utan åskådare är fortfarande ett högt hopp.
Oavsett hur högt han hoppar kommer ingen sånär som på media och funktionärer se honom göra det. Ingen kommer dela hans upplevelse. den viktigaste beståndsdelen kommer visserligen finnas där, men det som gör upplevelsen komplett kommer saknas.
Och det är väl också det som gjort att jag fortfarande inte väckts ur den idrottsliga dvala jag sjönk in i när ett virus ställde allt på ända.
Det finns idrottsögonblick som startar krig, hopp som föder liv, kast som slutar cirklar. Den här gången nöjer jag mig med att bli väckt.
