Bilder från ”The show can’t go on” av Roland Schimmelpfennig,
Bilder från ”The show can’t go on” av Roland Schimmelpfennig, Bild: Göteborgs Stadsteater

Nog med pjäser om hur jobbigt corona är för den kreativa klassen

Konsten har under en världsomfattande kris som denna pandemi enormt mycket större potential än att bjuda på navelskådande shower. Det skriver Cecilia Djurberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

För kulturvärlden tycks coronakrisen mest handla om ekonomisk överlevnad och hur just konsten och konstnärer drabbats av pandemin, snarare än om den konkreta död som drar fram över världen eller ens om konstens roll i ett krisdrabbat samhälle.

Fortfarande, så här pass långt in i krisen, lanseras ”coronaprojekt” i termer av ”vad som händer när en pandemi hindrar oss från att göra som vi brukar” att jag nu känner mig tvingad att ställa frågan: Finns det verkligen inget mer intressant att berätta om än den egna konstnärliga processen?

LÄS MER:Se ”The show can’t go on” från Göteborgs stadsteater

Göteborgs stadsteater visar ”The show can’t go on” – ett metaförsvarstal för teaterkonsten signerat Roland Schimmelpfennig. Från Stockholm kontrar Kulturhuset Stadsteatern med Benke Rydmans ”2 Meter” — om ”sju karaktärers kamp att skapa konst enligt 2-metersregeln”.

ANNONS

Detta är alltså vad teatern tror att publiken suttit och väntat på? Efter över tre månader med stängda teatrar, ytterligare påminnelser om exakt hur stängda teatrarna är och hur förfärligt detta är för skådespelarna.

Det är förstås naturligt att alla i händelse av kris ser om sitt eget hus, även om medvetenheten teoretiskt framstår som hög om att vi alla sitter i samma båt på grund av covid-19.

Och att pandemins första våg sopade undan vårens kulturliv och orsakade en akut både existentiell och ekonomisk kris för i synnerhet fria kulturaktörer ska absolut inte förminskas.

Att den initiala känslan var lamslagenhet för kulturutövare som är beroende av fysisk publik är heller inte svår att förstå. Precis som för alla oss andra har kraven på social distansering, isolering och karantäntillvaro framkallat känslor av ensamhet, hopplöshet och till och med meningslöshet. Att tänka om och tänka nytt i denna nya verklighet är en utmaning, inte bara för konsten.

Men nu har vi i över tre månader sett kulturarbetares smått desperata rop efter bekräftelse i våra digitala flöden, även om vi förstås också kunnat ta del av en hel del kvalitativ, streamad konst och kultur. Så dessa fortsatta ”coronaprojekt” gör mig riktigt orolig för en andra pandemivåg som handlar om konstnärliga skaparkriser, även hos dem som har säkrat sin finansiering.

ANNONS

Nu är jag en varm förespråkare för konstens frihet, och anser att konstnärer givetvis får uttrycka mer eller mindre vad som faller dem in. Samtidigt tror jag att konsten under en världsomfattande kris som denna pandemi har så enormt mycket större potential än att bjuda på navelskådande shower.

Teatervärlden har alltför länge sysslat med självupptagna metagrepp som, även om de ibland är både fyndiga och lyckade, andas en enorm ängslighet över att understryka det unika med just teater. Det finns en övertro på att publiken skulle vara så oerhört intresserad av att ta del av den konstnärliga processen och få titta in bakom kulisserna.

När coronan stängde ner teatrarna svämmade internet fullkomligt över av kulturarbetare på jakt efter digitala applåder. Våra flöden fylldes av ballerinor som gör sina pliéer hemma vid diskbänken, av skådespelares improvisationer framför webbkameror och av balkongtrumpetare och operasångare som visar hur generöst de bjuder på gratis karantänkultur. När de i själva verket bara bygger på sina varumärken och fiskar lajks av rädsla för att bli bortglömda.

Jag vill inte se mer av deras vardag eller höra mer om hur just den kreativa klassen våndas i isoleringen och sätter nu mitt hopp till de konstnärer som i stället passat på att odla sin kreativitet och ruvar på något mer intressant än pandemitrendig coronakonst.

ANNONS

Om skribenten:

Cecilia Djurberg är frilansjournalist och teaterkritiker.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS