I april 2016 fick jag ett telefonsamtal från en redaktör på produktionsbolaget Nexiko i Stockholm. Man skulle spela in en ny säsong av programmet "Fråga Lund" med en ny programledare och en föryngrad expertpanel. Jag förklarade att jag pratar göteborgska och inte på något vis kan misstas för en Lundaprofessor. Men det var inte så viktigt.
Jag har som livsregel att aldrig tacka nej och for påföljande vecka till Stockholm för provinspelning. Jag fick frågor på mejlen men hade inte tid att förbereda mig och tänkte att man ju ändå aldrig kan vara riktigt förberedd på något över huvud taget här i livet.
Vid lunchtid en vacker aprildag svängde min taxi in vid det gamla pumphuset nära Eriksdalsbadet vid Skanstull, där inspelningsstudion låg. Jag mottogs av en assistent och fick kaffe och lite smink. Sedan bar det av in i studion tillsammans med Kristian Luuk och fyra andra potentiella panelmedlemmar från olika vetenskapliga discipliner. ”Testinspelning 3” stod det på en skylt, vilket i min värld innebar att två tidigare gäng hade blivit refuserade och att min tv-karriär var mer eller mindre i hamn.
Första frågan från Kristian gick till Biologen: ”Man brukar ju prata om att det är olika skönhetsideal som gäller på olika platser i världen. Men hur är det egentligen hos djuren? Vad är det för skönhetsideal som råder ute på savannen? Och framförallt, förändras de? Fanns det en tid då påfågelhannen skulle ha så korta stjärtfjädrar som möjligt?” Biologen avfyrade en superintelligent tirad om korta och långa näbbar hos kungsfiskare på Moorea i Franska Polynesien, näsapornas näsvolym i relation till haremstorlek på Borneo, babianrumpornas universella attraktionskraft, bönsyrsans sexuella kannibalism och en del andra häpnadsväckande grejer. Avslutningen var kort och kärnfull: ”Om det någon gång under påfågelns evolution skulle ha varit gynnsamt för dess överlevnad att ha korta stjärtfjädrar skulle den med tiden ha fått det. Eller som Dobzhansky brukade säga: ’Nothing in biology makes sense except in the light of evolution.’” Herregud, tänkte jag, och skruvade på mig i min snurrstol i strålkastarljuset.
Sedan var det Fysikerns tur: “När man flyger över Atlanten från Europa flyger man ju mot jordens rotation. Men hur länge måste man hovra med en helikopter för att landskapet under en ska förflyttas?” Ett briljant och roligt svar, lite kortare än Biologens, följde.
Psykologen fick en skojig fråga om fobier. Sedan spände Kristian ögonen i mig, Medicinaren: ”Vad dör man egentligen av om man hoppar från en hög bro ner i vattnet?” Jag blev stum. Vilken fruktansvärd fråga. Det första som dök upp i mitt huvud var självmord, och det sa jag också, men försökte snabbt lägga till något empatiskt. Sedan tänkte jag på det hemska ögonblicket när man slår i vattenytan och hur ont det måste göra. Jag tänkte på syrebristen och hur allt blir svart. Och svartsorgen hos anhöriga. Jag minns inte riktigt vad jag svarade.
Två veckor efter provinspelningen fick jag ett artigt tackmejl från en Nexiko-producent. Uppdraget hade gått till den sjungande öron-, näs- och halsläkaren Henrik Widegren. Men nu skall ni få höra! Häromveckan blev jag uppringd från produktionsbolaget igen. De vill ha mig som karantän-stand-in för Henrik Widegren, om denne skulle få snuva i samband med nya inspelningar i slutet av maj. Jag försökte att spela lite svårflörtad, men kommer förstås att ställa upp, oförberedd och med kort varsel, om viruset slår till.
