För mig var hon en främling som kom in från kylan

Författaren Stefan Lindberg minns Kristina Lugns poesi som en främling som kom in från kylan och delade ut direktreklam med samhällsskickets, privatpsykologins och samtidshistoriens fraser och begrepp, sammanställda på ett sätt så att man äntligen förstod dem.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag träffade Kristina Lugn en gång. Det var i en källare. Hon hade sin teater där och jag satt där en hel kväll och drack vin med henne och Lena Nyman. Det var inte bara vi, men det kändes så. Jag antar att för vissa är det största att träffa Michael Jackson, eller hans apa, eller festa i Tribeca med 50Cent. Inte för mig. Det största för mig är att dricka vin i en teaterkällare med Kristina Lugn och Lena Nyman.

LÄS MER:Författaren Kristina Lugn är död

”Hej då, ha det så bra!” hade precis kommit ut och min kompis hade ringt kvällen innan och felciterat en dikt om döden, den slutade med kungen och drottningen nånting, och nånting om deras kronor och att det skulle bes om ursäkt. Så nästa dag fick jag tag i den på biblioteket, jag passade på att låna "Bekantskap önskas med äldre bildad herre" från 1983 och "Hundstunden" från 1989 också och så gick jag hem genom regnet och läste. På ett sätt kände jag igen allting hon skrev om, men det var först flera år senare som jag förstod att den där igenkänningen lika mycket kom från hennes egna dikter som den kom från annat jag kände till.

ANNONS

Men så satt jag då där med Kristina Lugn och Lena Nyman och snackade och kände mig sådär långt borta från allt, som om man ändå gjort en jävla resa, sådär som man bara kan känna om man kommer från Alingsås. Jag försökte väl säga någonting om hur mycket jag tyckte om hennes dikter. Det verkade hon inte riktigt tro på. Eller jo, hon trodde kanske på det, men det var som om hon inte höll med.

LÄS MER:Kultursverige sörjer Kristina Lugn

Det finns ”jag” i litteraturen som stänger dörrar och det finns ”jag” som öppnar dem. För mig är Kristina Lugns diktjag en dörröppnare. Erfarenheterna som beskrivs borde väl egentligen utspelas på rätt stort avstånd från min manliga lantisheterosexualitet, men ändå är hennes diktsubjekt så lätta att ikläda sig. Tre, liksom helt plötsliga, rader som: ”Jag var nästan som av notskrift/ Det var nästan som om du/funderade på att ringa mig då” klingar lika mycket inifrån mitt eget jag som från diktens.

Det är som om jag kopplas upp på något vis, jag kan inte riktigt förklara. Och det finns hur många rader som helst: ”Du ska få ett/ panoramafönster/i barnbidrag”, eller ”Jag har en liten järnvägsstation/strax innan natten börjar.” Eller (varför inte bara erkänna att man ändå måste vara någon sorts geni om man kan inleda en dikt med orden): ”Jag kan joddla.”

ANNONS

Man blir glad. Jag blir glad. Kanske för att den språkbank som Kristina Lugns dikter är byggda av ibland känns som vår gemensamma. Vi som levde här från ca 1950 och fram till nu. Det var så mycket ord överallt, och många var liksom så byråkratiska. För mig var hon en främling som kom in från kylan och delade ut direktreklam med samhällsskickets, privatpsykologins och samtidshistoriens fraser och begrepp sammanställda på ett sätt så att man äntligen förstod dem. Och hon hade ett sätt att tala om andra poeter som gjorde att jag hajade! Om Per Lindberg sa hon att hans dikter var som ”Sonja Åkesson på en blå moped”. För det är de.

LÄS MER:Kristina Lugn – en poet med mörk humor

Det finns en tveksam sanning om Kristina Lugns poesi som lättillvänd och kommunikativ. Jag är inte helt säker på att det där är sant. Det som ligger på diktens bord, innehållet om man så säger, dagtingas hos Kristina Lugn aldrig bort. Smärtan är där hela tiden, frånvaron av smärta också, och det är framför allt den som är så förtvivlat svår att skriva om. Men vissa kan. Kunde. Så att det nådde även mig.

Det här som jag inte vet att jag längtar efter har ingenting alls/

ANNONS

med den offentliga sektorn att göra./

Jag skulle vilja leva livet så som medborgarna upplever det/

när deras värdfamiljer färdas till semesterorter/

ingen har hört talas om.”

Så skulle jag också vilja leva det.

Om skribenten:

Stefan Lindberg, född 1971 i Alingsås, är en svensk författare, dramatiker och översättare”

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS