LÄS MER:Hur klarar sig de ensamma männen i corona-isolering?
LÄS MER:Chefredaktörer ska inte gissa om corona
Hopp.
Utan denna lilla känsla skulle våra makthavare vara chanslösa i ambitionen att få människor att upphöra med sina normala liv och isolera sig på obestämd tid. Vi gör det, för att vi hoppas att det en dag (gärna snart) kommer bättre tider. Och vi hoppas att de personer som sitter vid makten kommer att föra oss dit.
Många hoppas förstås också på att något nytt ska komma ur krisen. Att viruset ska rena oss, och att vi där på andra sidan vaknar upp till en ny, skön värld. Utopismen syns lite varstans. Aftonbladets röda ledarsida hoppas att nyliberala idéer om att marknaden skulle vara starkare än politiken dör efter krisen. Miljöaktivister hoppas å sin sida att vi kommer att hålla fast vid den ofrivlliga klimatsmarthet som världen tvingats in i genom total passivitet. Djurrättsaktivister att köttindustrin avvecklas, eftersom det är på grund av vårt ivriga köttätande som virus av den här typen alls uppstår. Och så vidare.
Hoppas bör man. Men jag är rädd att det är att hoppas på för mycket. Titta bara på vad för krispaket som skapas, och vad det är för retorik som våra ledare egentligen för fram. Litet pekar på att någon har en stor plan framåt. Tvärtom: vi ska så snabbt som möjligt återgå till den uppskruvade adrenalinrush till globaliserat konsumtionssamhälle som var gårdagens normalitet.
Lyssna bara på Magdalena Andersson: så fort krisen är över ska pengar till ett rejält återstartpaket lanseras – för att rivstarta ekonomin. Lejonparten av de stora summor pengar som delas ut går också till företag, så att de inte ska gå i konkurs under tiden som krisen pågår. Om det finns några stora omdaningsprojekt av samhället, så är det i vart fall inget det talas högt om.
När abstrakta värden som mänskliga rättigheter ligger i ena vågskålen och arbete och säkerhet i den andra sköter etablerade politiker det mycket bättre än Jimmie Åkesson någonsin kunnat drömma om.
Det vore också rent politiskt ganska dumt att göra. Även om pandemin skakat om mänskligheten, är det förmätet att tro att folks generella åsikter bytts ut över en natt. Det människor tyckte innan mars tycker de i stor utsträckning fortfarande.
Om man utgår från opinionen innan krisen klarnar en mycket dystrare värld. I en tänkvärd text om ”alter-globalization” från 2018 i New York Times skriver historikern Quinn Slobodian om den särskilda sorts kapitalism som alternativhögerns logik leder fram till. En plats där frihandel och finansmarknad fortfarande råder, men där fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter är satta på undantag.
Kalla mig pessimist, men en sån framtid är betydligt mer trolig än en grön och egalitär. Inte minst med tanke på hur mänskligheten på rekordtid underkastat sig strikta inskränkningar i den personliga rörligheten. Hur det en gång så öppna Europa utan att blinka bommat igen samtliga gränser. Hur alla vänt sig inåt mot nationen för att rädda sina egna medborgare och, inte minst, sina egna ekonomier.
Jag hoppas förstås inte att det blir såhär. Men kanske kan vi, när ekonomin fungerar igen i en värld präglad av gränskontroller och övervakning, konstatera att det inte ens behövdes några extremhögerpartier för att stänga ner 1900-talets frihetliga landvinningar. När abstrakta värden som mänskliga rättigheter ligger i ena vågskålen och arbete och säkerhet i den andra sköter etablerade politiker det mycket bättre än Jimmie Åkesson någonsin kunnat drömma om.
LÄS MER:Jag vet inte hur många gånger jag nog inte haft corona
LÄS MER:Det gör inget om debattörer gör bort sig i coronakrisen
