Öresundsbron är den bärande länken i Öresundsregionen, som innefattar både Köpenhamn och Skåne.
Öresundsbron är den bärande länken i Öresundsregionen, som innefattar både Köpenhamn och Skåne. Bild: Johan Nilsson/TT

Nationalismen gör att vi förstår pandemin sämre

Är bevakningen av coronakrisen rimlig? Hynek Pallas frågar sig varför nationalismen återkommer under pandemin – och pekar på bättre jämförelser än de mellan länder.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

LÄS MER:Hynek Pallas: Vårt turistande är snart omöjligt

LÄS MER:Philip Kerr skildrade Europas mörka historia

LÄS MER:Europa är förloraren i årets val

I höstas skrev borgmästarna i Visegradländernas huvudstäder under en ”fristadspakt” med udd mot sina regeringars nationalistiska populism. Det var en delvis symbolisk gest som väckte stor uppmärksamhet – men som också tedde sig realpolitiskt logisk.

Städerna har gemensamma mål som de delar mer med varandra, och med Västeuropa, än med sina regeringar. För livsvillkor mellan olika regioner skiljer sig idag kraftigt åt och har allt tydligare politiska konsekvenser. Något som syns inte minst i den omtalade klyftan mellan stad och land som sedan Trump och Brexit analyseras noga efter varje val.

Men trots att regionperspektivet länge har växt till sig så har detta under coronakrisen återigen fått stå till baka för nationalism och nationella perspektiv.

ANNONS

Det märks i mediernas analyser och är ett inslag ända nerifrån twitter-bråken upp till EU-topparnas ordval. Det gäller allt från den upptrissade, morbida ”landskampen” i antal döda och vilka nationer som gör mest ”rätt” eller ”fel” till statschefers tal. Det är en retorik som spänner från det obehagliga till det orimliga och kan sätta käppar i hjulet för effektivt långsiktigt bemötande av en global kris. Och det är en perfekt grogrund för de ”heta” situationer där nationalism aktiveras.

När en sammankopplad värld där globaliseringen har tett sig som en naturkraft drar i nödbromsen kommer det uppstå reaktioner vi bara kan sia om. Det kan till exempel vara värt att se på sociologen Michael Billigs tes om ”den banala nationalismen”. En påminnelse om att nationalism som ses som något exotiskt, perifert och tillskrivet ”dem” – fanatikerna, krigsförarna – också finns som ett rutinmässigt ”banalt” bakgrundsbrus hos ”oss”. I tidningarnas språkbruk, i sporten och i den flagga som inte viftas utan bara syns.

Att jämföra mellan regioner som har större likhet än nationer med gigantiska skillnader vore till exempel ett rimligare fokus för medierna.

Varför valde Stefan Löfven till skillnad från regeringschefer i Tyskland, Frankrike och Spanien enbart den nationella flaggan som fond när han höll kristal till folket? Det var en fingervisning om hur EU värderas i Sverige, men också ett exempel på att vi är ett land där nationalistisk signalering återigen är levande långt bortom Sverigedemokratiska led.

ANNONS

Till skillnad från många andra teoretiker drar Billig ett rött streck från denna light-nationalism och dess oavbrutna bakgrundsputtrande till ”den krigiska nationalismen”. I heta situationer som krig – eller varför inte en värld som stängt gränserna och där vissa länder pekas ut som oansvariga smittspridare – är det denna påstått harmlösa nationalism som mobiliseras när symboler som håller samman vår grupp kan aktiveras och användas.

Det är inte bara ett politiskt eller lingvistiskt problem. När Måns Rosén och Magnus Stenbeck från Socialstyrelsens Epidemiologiska centrum (DN Debatt 22/4) radar upp faktorer som är viktigare för förståelse än jämförelsen mellan olika länders grad av öppenhet eller förbud så pekar de på mängden äldre i befolkningen, trångboddhet, fattigdom, hög andel med riskfaktorer och så vidare. Men som statsvetaren Bo Rothstein skrev i en replik till deras artikel så utelämnar de en avgörande faktor – regionsjämförelsen. Deras text utgår från nationella jämförelser när vi har att göra med omfattande skillnader i dödlighet inom länder (DN Debatt 23/4).

Det starka fokus på olikheter i nationella strategier som debatten handlat om saknar berättigande. Att jämföra ”Sverige” och ”Danmark” ger dåliga svar på varför sjukdomens inverkan på Skåne är så mycket mer likt hur det ser ut i Köpenhamnsregionen än i Stockholm. Och som man frågar får man bekant svar. Att jämföra mellan regioner som har större likhet än nationer med gigantiska skillnader vore till exempel ett rimligare fokus för medierna. Regionperspektivet kan även vara ekonomiskt livsnödvändigt. McKinsey-rapporten ”Restarting national economies during Coronavirus” visar hur man utifrån olika regioners förutsättningar kan öppna upp ekonomier i geografiska etapper.

ANNONS

Somliga menar att samhällsdebattörer bör sitta ned i båten under en kris av denna magnitud. Men det är ju just kriser som föder konflikter. Så att visa hur politiker och journalister faller tillbaka i nationalismens språk, är att höja ett nödvändigt varningens finger.

Varför EU backar in i det nationella har många svar, det beror bland annat på vad unionen har kompetens över. Men här har man en chans att i praktiskt arbete och retorik åtminstone framhäva banden mellan regioner hellre än nationer. Det betyder inte att regionperspektiv är en universallösning eller kommer sätta stopp för nationalismens skadlighet. Exempel på europeiska regioner i konflikt med nationen och med varandra finns, och fler kan aktiveras.

Det gäller även Centraleuropa där valkampanjer sedan många år består av populister som använder liberala storstäder som slagpåse för resten av landet. I Polen märks detta till exempel i den pågående kampanjen kring ”HBTQ-fria zoner”. Visegrad-borgmästarnas initiativ väcker därmed ont blod när deras fristadspakt vänder sig direkt till EU för att större del av nationella stöd ska gå till städerna ”eftersom vi utgör motorn i ländernas ekonomi”. Det är inte bara tomma gester: städerna vill via gemensamt arbete verka för öppenhet och hållbara miljö, medan de nationella populisterna motarbetar EU:s gröna politik och arbetar för att påverka Bryssel i riktning bort från öppna gränser.

ANNONS

Jämförelsen lånar sig förstås inte rakt av till det unika tillstånd pandemin innebär. Men det är ett exempel på hur det nationella skapar hinder för logiska, utvecklande relationer mellan regioner i enlighet med livsvillkoren för dem som lever i dem.

Det är 25 år sedan Sverige valde att medverka till ett integrerat EU, en union skapad för att undvika att kriser föder våldsamma konflikter. Den fortsatta vägen mot ett sådant Europa går genom att fokusera på regionernas förutsättning och samarbete – inte genom tomt och potentiellt skadligt flaggviftande.

LÄS MER:Ungerns diktaturskada kan förklara Orbans nya makt

LÄS MER:Nu försöker Litauen tvätta sig ren från Förintelsen

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS