Jag orkar inte träffa nya människor. Eller jag orkar snarare inte lära känna nya människor. Ett nytt möte inne på en krog kan så klart vara underbart. Man river av några garv, historier, och man känner sig levande. Det saknar jag. Möten på krogen, över borden och i baren. Kom igen, vi tar en till, jag drar hem, kanske avslutar vi med kramen? Det är inte nya möten och människor jag har något emot, det är att lära känna dem på djupet. Jag orkar inte ta risken. Den överhängande risken att råka på någonting hos en ny människa som man inte gillar. För att förstå en person fullt ut så behövs hela bilden. En förförståelse som bara mina gamla vänner har för mig och jag för dem. Jag kan inte alls relatera till de som ”älskar att träffa nya människor”. Därför har jag bara gamla vänner. Inte gamla till åldern (tyvärr), men vår vänskap går långt tillbaka. Min senaste vän lärde jag känna för 12 år sedan. Jag tror att vi börjar förstå varandra.
LÄS MER:Vi håller avstånd – för en bättre värld
Om man bortser från denna nya vän så går relationen med mina andra vänner minst 20 år tillbaka. Hur ska någon kunna ersätta det? Alla mina vänner vet att jag var rädd när jag spelade fotboll som liten i Sandarna BK. Är det viktig information? Absolut inte. Men det är en liten, liten pusselbit som bidrar till helheten, grunden. Information som jag inte har någon lust att berätta för en ny bekantskap. Samtidigt behövs den. Jag och en vän sålde stulna cyklar till en otrolig cykelreparatör i Majorna när vi var små. Som fristående information är det lika oviktigt som åren i Sandarna BK, men mina vänner vet om det också. Kanske är det just den vetskapen som i sin tur blir en trygghet. Den centrala tryggheten i en grundad relation. Det krävs något extremt för att förstöra något sådant. Jag har ingen lust att göra något extremt. Däremot är det väldigt jobbigt att behöva övertyga nya människor om sin förträfflighet. En ny relation är skör, det krävs inte något extremt. Endast ett felsteg kan förstöra. Så är det. Är det värt att chansa? Jag vet inte. Tror inte det.
Jag har ingen lust att göra något extremt. Däremot är det väldigt jobbigt att behöva övertyga nya människor om sin förträfflighet.
LÄS MER:Vi borde skriva ut skam på recept
I långlivade relationer finns det alltid ett bagage. Ett bagage som i ett möte med en ny människa på en krog, över borden, mellan glasen, mitt i kramen och efter garven inte finns. Och det är ibland befriande. Otroligt befriande. Men ångestframkallande. Det finns inget som binder, inga referenser, inget kontrakt. Ingen trygghet. Med mina gamla vänner kan det bli ett och annat felsteg, absolut. Och då är det skönt att inte behöva ringa och ursäkta sig dagen efter. Då är det evinnerligt skönt att det finns de som vet att jag var rädd i Sandarna BK och att jag sålde stulna cyklar till en otrolig cykelreparatör.
LÄS MER:Allt är så klart Håkan Hellströms fel
Äter: Mjölksyrade grönsaker och nu finns det ingen återvändo. Var tvungen att äta det som barn på förskolan, men det är först nu som njutningen har uppstått.
Läser: ”Frankenstein” av Mary Shelley. Njuter av att läsa en bra bok och av det faktum att det är en klassiker.
Gör: Försöker komma på idéer till roliga poddavsnitt. Minst 52 idéer ska utvecklas. Kämpa!
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med nya podcasten ”Djupdykarna”.
