LÄS MER:Recension: "Rapport från ett slakteri" – Lina Gustafsson
En genomsnittlig kycklinguppfödare i Sverige har 85 000 djur samtidigt, på stora golv inomhus. Efter trettiofem dygn kör en lastmaskin med gummifingrar in i stallarna och sopar upp fåglarna på ett rullband, ner i lådor, upp på lastbilar, mot slakteriet.
Det kallas all in, all out och är ett exempel på biosäkerhet – smittskyddsarbete – inom den svenska animalieproduktionen. Alla djur ska anlända samtidigt, alla djur ska förflyttas eller dö samtidigt. Däremellan rengörs lokalerna och står tomma en tid för att smittämnen ska få en chans att försvinna. Andra exempel på biosäkerhet är hygienslussar och stängda dörrar och fönster. 99 procent av de 103 miljoner kycklingar som årligen föds upp i Sverige för att bli kött får aldrig gå ut. Detsamma gäller 7 av 8,6 miljoner hönor inom äggproduktionen.
Men trots ett medvetet arbete finns det svaga punkter i denna tillslutna värld: ventilation, leveranser, foder, smutsiga stövlar. Ingen produktion är en isolerad ö.
Ett av de potentiella hoten är fågelinfluensa som förekommer bland vilda fåglar och fjäderfän i flera länder. Det finns i olika varianter och kan orsaka milda till mycket kraftiga symptom hos tamfåglar. Om det skulle upptäckas på en höns- eller kycklinganläggning i Sverige är åtgärden avspärrning och stamping out: samtliga djur ska dödas och destrueras. I vissa fall har viruset även förmåga att smitta människor – varianten H5N1 har orsakat hundratals människors död världen över. Men eftersom fågelinfluensa inte sprider sig effektivt mellan människor - utan mellan fåglar och ibland från tamfågel till människa – har smittspridningen kunnat begränsas. Det är dock ett instabilt virus som lätt muterar. Folkhälsomyndigheten skriver: ”Det största hotet mot människors hälsa är inte smitta av fågelinfluensa i sig, utan möjligheten att den ska ge upphov till en för människa helt ny influensavariant. I synnerhet en variant med en bättre förmåga att spridas mellan människor och mot vilken vi inte har skyddande antikroppar.”
Nu blev det inte fågelinfluensa som tog världen med storm denna gång, utan ett coronavirus. Hoppet över artbarriärerna verkar ha gått från fladdermöss via myrkottar till människor på en marknad i Kina.
Marknadens blandning av levande och döda samt försäljningen av vilda djur kan tyckas långt bort från vår egen instängda djurindustri. Men den industrialiserade djurhållningen har närbesläktade sårbarheter när det kommer till smittspridning. Den utgörs av en massproduktion av individer i stora grupper, där ett eventuellt virus lätt kan sprida sig och mutera. De djur vi håller i fångenskap kan fungera både som en reservoar för smitta och som en genetisk brygga mellan vilda djur och människor.
Ett färskt exempel är svininfluensan som var en kombination av gener från virus med ursprung hos vilda fåglar, virus som cirkulerat på grisfarmer en längre tid, samt virus från människa. I Malaysia i slutet av nittiotalet sökte sig fladdermöss som bar på nipahvirus till mangoträd i närheten av grisfarmer. Viruset spreds bland de tusentals grisarna och smittade människor som insjuknade i hjärnhinneinflammation.
En del ser coronapandemin som en varningssignal från naturen. Kommer vi att lyssna på den? Nog har vi länge vetat att priset för vår köttkonsumtion är högt för det enskilda djuret.
Sextio procent av våra kända infektiösa sjukdomar beräknas vara zoonoser, smittor mellan djur och människor. I många fall är det vilda djur som bär på mikroorganismer som de själva inte blir sjuka av men som kan drabba oss. En riskfaktor för smittöverföring är därför vår kolonisering av de vilda djurens livsmiljöer. I dag går hälften av all världens beboeliga jordyta till matproduktion och 77 procent av denna mark används för att föda upp djur och odla foder. I Amazonas beror den största delen av skogsskövlingen på boskapsuppfödning. Utöver uppenbara konsekvenser för klimatet när koldioxidbindande träd ersätts med bete eller sojaodling för djurfoder så minskar avstånden till smittorna bland vilda djur.
I animalieproduktionens spår sprids också en annan pandemi, en mer lågintensiv, men likafullt dödlig sådan: antibiotikaresistensen. Den har betydelse även för covid-19, eftersom en luftvägsinfektion som orsakas av ett virus kan bana väg för en sekundär, bakteriell infektion som kräver antibiotikabehandling. WHO räknar antibiotikaresistens som ett av de största hoten mot folkhälsan, och vi vet att överanvändning accelererar utvecklingen. Betänk då att globalt sett går 73 procent av all antibiotika till livsmedelsproducerande djur. Sverige använder minst inom EU men även här kan det krävas mot infektioner som är en följd av den intensiva uppfödningsmiljön. Inom grisproduktionen behandlas till exempel var tionde smågris med antibiotika mot ledinfektioner, där en inkörsport kan vara att de diat på för hårt golv. Mot diarré som uppstår efter att smågrisarna tidigt och abrupt tagits från sin mamma krävs ibland bredspektrumantibiotika. Och resistenta bakterier känner, liksom virus, inte av nationsgränser. År 2018 bar 12 procent av de svenska kycklingarna i kyldisken på ESBL-bildande E. coli, tarmbakterier med en viss resistens, eftersom avelsdjuren är importerade från Storbritannien där de tidigare fick antibiotika.
Enligt WHO fortsätter volymen antibiotika som används till djur att öka, ”på grund av en ökad efterfrågan på mat med animaliskt ursprung, ofta producerat med intensiv djurhållning.” Mot den här lågintensiva pandemin hjälper inga extrainsatta fältsjukhus. Antibiotikan är en ändlig resurs som vi successivt håller på att förlora.
En del ser coronapandemin som en varningssignal från naturen. Kommer vi att lyssna på den? Nog har vi länge vetat att priset för vår köttkonsumtion är högt för det enskilda djuret.
Men börjar det inte bli väl högt även för människan?
Om skribenten:
Lina Gustafsson är veterinär och författare till aktuella boken "Rapport från ett slakteri – en veterinärs berättelse".
