Ulrika Mohlavyr Mohlin är låtskrivare, musiker, fotograf, artist, ordkonstnär och föreläsare. I projektet "Kära kropp", som alltså nu också blivit en platta", använder hon alla sina verktyg för att berätta om sitt, och vårt, komplicerade förhållande till kroppar. Egna och andras.
Bilderna, svart-vita porträtt av olika människor, som berättar om sina kroppar och hur de upplever dem är mycket vackra. Närgångna men utan att någonsin bli påträngande. Där finns en naturlig, avdramatiserande respekt och lyhördhet som bara kan komma av att man verkligen tar sig tid att vara närvarade och lyssna.
Jag är inte alls förvånad att Stina Wollter fångat upp Ulrika och hennes arbete. Det finns många beröringspunkter dem emellan. Och precis som Wollter inkluderar Ulrika Mohlin sig själv även när hon skildrar andra människor. Därmed blir hon aldrig bara en betraktare, utan en deltagare.
Och där kommer musiken in. I de sju låtarna på albumet "Kära kropp" kan Ulrika Mohlin bli Mohlavyr och ta ut svängarna även tematiskt. Då kan melodierna göra sin piruetter och texterna bli lekfulla i sina ystra associationsbanor. Musiken knyter han till Kate Bush och Regina Spektor medan texterna mer för tankarna till Emil Jensen, Bob Hansson och Frida Hyvönen.
De börjar och slutar med smärta. Mohlavyr inleder med att vända sig direkt till sin egen kropp: "Det börja med att jag såg på dig, när jag var tretton år, och redan då fick jag höra, att du såg ut som åtta, det är helt sjukt, att ord kan sätta sig så djupt, det är helt sjukt hur mycket, ord kan förstöra."
I avslutande "Nico" handlar det om en vän som tog sitt eget liv. I övriga fem låtar, däremot, är det sprängfyllt av livslust.
