Vår påtvingade tillvaro i karantän, på jobbet eller i fria luften präglas av pandemin, nu och i morgon, och sannolikt så länge vi lever. Utvecklingen går fort och till synes hejdlöst och ingen vet när kulmen nås och än mindre var det slutar.
Men det är knappast något tvivel om att konsekvenserna redan är så stora, praktiskt och psykologiskt, att det kommer att påverka oss som individer, våra länder, ekonomier och troligtvis även relationer med omvärlden. Den nya världen blir ingen identisk spegelbild av den gamla.
Medan hårt pressade regeringar och expertmyndigheter försöka dämpa smittspridningen med den ena åtgärden mer långtgående än den andra, spekulerar experter om de politiska effekterna. Det kan vara sårbarheten för viruset hos befolkningar som bor i konfliktdrabbade områden, i en värld med omkring 70 miljoner människor på flykt från sina hem. Eller försvagade internationella institutioner och en minskad förmåga att hantera och lösa kriser och konflikter. Eller risker för social oro och politiskt utnyttjande av krisen.
Det kan också vara en ändrad maktbalans i världen där Kina och Ryssland redan utmanar ett mer isolationistiskt USA under president Donald Trump.
Men det finns också stora möjligheter i krisen, att den får oss att ändra negativa och skadliga mönster och formar ny samverkan under insikten att vi nog är bättre rustade tillsammans än om vi står ensamma. Att ledare som är fiender av ideologiska, religiösa eller rent egoistiska ekonomiska skäl skulle förmås att sitta ner och lösa sina tvister vid ett bord och inte med vapen är en vacker tanke, men inte särskilt realistisk och framkomlig. Men det finns ändå tecken att ta vara på och i varje fall tolka som en förhoppning.
Delad stad av murar och militanta budskap
Då är jag tillbaka vid graffitin i Belfast. Alla som bor i den nordirländska staden, och framför allt levde där under de tre årtionden då den var delad mellan katoliker och protestanter, mellan nationalister och unionister, vet vad målningarna på murar och husväggar betydde. Nästan utan undantag var det upprop till väpnad kamp mot den andra sidan. Ansiktena var på hjältar som dött för Saken, eller med maskerade ansikten och automatkarbiner i hand.
Ett fredsavtal skrevs under på Långfredagen 1998 mellan de brittiska och irländska regeringarna. Det var med stöd av de större politiska partierna i Nordirland. Striderna upphörde, men inte motsättningarna. När GP var där inför att Storbritannien skulle lämna EU kunde vi konstatera att murar med militanta budskap och grindar som stängdes varje kväll fortfarande skilde invånare åt. Det fanns inga beslutade planer på att riva hindren och ta bort muralmålningarna.
I samband med bråket kring brexit har en militant grupp uttalat hot som låter som ekon ur det förflutna och även genomfört attentat. Polis och säkerhetstjänst tar det på största allvar. Särskilt stark är dessa aktivister i Derry, eller Londonderry, beroende på vilken sida man står i konflikten.
Det ligger symbolik i att floden Foyle delar staden och förenas av Fredsbron som är byggd med stöd av ett EU, som britterna, inklusive nordirländarna, inte längre är medlem av, bara knuten till året ut enligt ett utträdesavtal.
Men medan coronaviruset smittar allt fler nordirländare och skördar offer, ägnas inte spaltutrymme i den ledande dagstidningen Belfast Telegraph åt övervintrade IRA-kombattanter. Medborgarna är förenade mot en ny fiende, och om kampen går bra kan det i bästa fall bli ett vägval för framtiden.
LÄS MER:Jan Egeland: "Sanktioner försvårar kampen mot coronaviruset"
LÄS MER:Coronaviruset kan slå hårt mot länderna i Latinamerika
LÄS MER:Svenska Tony är fast i Indien – får inte lämna lägenheten
