Landets äldre har under veckan fått utstå kritik för att de inte håller sig hemma tillräckligt mycket.
Landets äldre har under veckan fått utstå kritik för att de inte håller sig hemma tillräckligt mycket. Bild: Janerik Henriksson/TT

Att göra äldre till syndabockar är livsfarligt

Samtalet kring äldres beteenden i coronakrisen är en jakt på syndabockar. Men att måla upp en grupp som ett samhällsproblem är farligt. Det menar GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

LÄS MER:Tindermännens lidande är allas ansvar

LÄS MER:Dags för sossarna att se över sin historia

”Jag ska köpa rökt ål, jag älskar rökt ål”.

Eva, 85 år har sedan hon av P3 i veckan ertappades med att trots sin riskgruppsålder handla mat i Östermalmshallen blivit rejält hånat i sociala medier. Här rasar hela den moderna världen samman i ekonomisk kollaps just för att rädda de gamla och svaga – och så har de mage att trots det utsätta sig för smitta. Stor skandal! Spärra in allihop! Förbjud!

Det är inte bara de äldre som förvandlats till nyfunna folkfiender. Efter att det framkommit att en oproportionerligt stor del av de svenska döda varit från Somalia har också den gruppen misstänkliggjorts.

ANNONS

Om man bara bortsåg från riskgrupperna skulle övriga kunna leva vidare som vanligt, utan att bekymra sig för så mycket mer än feber.

Jag erkänner, också jag har provocerats av tanken på gamla som kastar sig ut på gator och torg för att glufsa i sig rödlistade fiskar istället för att hålla sig hemma. Det är i sig skrämmande. För vad många av oss inlett är förstås inget annat än en mycket klassisk jakt på syndabockar. Som om några enstaka äldre som sträcker lite för mycket på benen, låginkomstagande och trångbodda invandrare som inte har jobb som kan skötas hemifrån skulle vara själva problemets rot – och inte viruset och dess ödeläggande verkan på ett samhälle som bara är byggt för solsken, aldrig regn.

Syndabockar är mycket praktiskt att ha, eftersom det automatiskt frikänner en själv från både skuld och ansvar. Men vad man i samma stund gör är också att börja dehumanisera stora grupper av medborgare. Hundratusentals mor- och farmödrar blir till besvärande, bångstyriga köttberg som ändå bara har några år kvar att leva. Det är bokstavligen livsfarligt, eftersom det är ett resonemang som fungerar. Om man bara bortsåg från riskgrupperna skulle övriga kunna leva vidare som vanligt, utan att bekymra sig för så mycket mer än feber. Ta spårvagnen till jobbet, trängas i små möteslokaler och knö på AW i helt normal ordning. Allt medan vi sätter igång nya smittkedjor som riskerar att ta livet av många fler än om vi följer myndigheternas tydliga rekommendationer.

ANNONS

Att ondgöra sig intensivt över gamla som inte lyssnar är ett första steg på vägen dit, ett sätt att vänja sig vid tanken. Och tecknen på att ett sånt tänkande slagit rot är tydliga. Tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius uttalanden om att hitta ett slutdatum för statens aggressiva åtgärder mot viruset, även om det skulle leda till fler döda i riskgrupperna, för att rädda ekonomin har väckt stort intresse – inte bara i form av kritik.

En sån här politik kan bli verklighet, och den underlättas om bilden av att gamla på något vis får skylla sig själv skulle få fäste. Det vore i så fall ett historiskt fiasko.

Vi skulle i så fall lägga grunden för ett land där den starkes rätt går först, istället för att slåss för idealet att samhället måste mätas utifrån hur de tar hand om sina svagaste. Att rycka på axlarna och konstatera att liv inte gick att rädda – när det verkligen gällde.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS