Är det någon grupp som är präglad av osäkerhet och kris så är det de äldre.
Är det någon grupp som är präglad av osäkerhet och kris så är det de äldre. Bild: Karl af Geijerstam

Så avgör din ålder hur du reagerar på krisen

Hur vi reagerar i kris beror mycket på i vilken tid vi själva formats. Beroende på om vi tillhör krigsårens, rekordårens eller finanskraschernas decennier tenderar vi att se på världen på olika vis. När kristider åter viner runt knuten gör vi därför rätt i att strunta i alla expertboomers – nu är det istället dags att lyssna på de äldre.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

LÄS MER:Recension: "Cultural backlash" av Pippa Norris och Ronald Inglehart

Jag blev vuxen mitt i en kris. Samma år som jag började tänka på min framtid kraschade Sverige. Riksbankschefen Bengt Dennis satt i teven och förklarade varför han höjt marginalräntan till femhundra procent, och i riksdagen presenterade statsminister Carl Bildt det ena krispaketet efter det andra.

Men ingenting verkade hjälpa. Arbetslösheten skenade, budgetunderskottet växte och bostadsmarknaden föll samman.

Allt var mycket mörkt.

Jag tillhör på sätt och vis en förlorad generation. I brist på framtidstro blev vi sjuttiotalister håglösa och ironiska. Vi slog ihjäl tiden med Broder Daniels falsettsång och billigt vin. Vi satt hellre på någon skabbig restaurang än engagerade oss i föreningsliv och politik. Osäkerheten blev en livsstil. Hållningslösheten, likaså.

ANNONS

Åren när vi blir vuxna – ungefär från femton till tjugo års ålder – är på många sätt de viktigaste i våra liv. Det är då våra mest grundläggande värderingar formas och cementeras. Det är då vi får åsikter och normer som vi bär med oss genom hela livet. Framför allt påverkas vi av de erfarenheter vi gör i mötet med vår omgivning när vi tar våra första trevande steg ut i verkligheten. Vuxenblivandet är en spegel av tillståndet i samhället när vi för första gången möter det på egen hand.

Det är därför det går att prata om olika generationer, och om olika värderingar, och olika handlingsmönster kopplade till födelseår. Beroende på olika erfarenheter skiljer sig en femtiotalist från en sjuttiotalist, åtminstone på ett statistiskt plan.

När vi nu går in i en av de djupaste kriserna i modern tid kommer dessa erfarenheter att få stor betydelse. Den generationskonflikt som rört sig under ytan i flera år – och som bland annat kommit till uttryck i en konflikt mellan konservativa och liberala värderingar – kommer med stor sannolikhet att bli tydlig och problematisk. Redan nu kan man ana hur personer uppvuxna med rekordårens stabila och trygga individualism har svårt att hantera den osäkerhet som råder. De är ju så vana vid att allt går att kontrollera och planera – bara man pekar tillräckligt tydligt med hela handen. De som blev vuxna samtidigt som den sociala ingenjörskonsten stod i blom fick aldrig lära sig vad osäkerhet innebär.

ANNONS

Ja, om vi i Sverige har varit dåliga på att lyssna på de äldre tidigare är det dags nu. Många av dem vet vad det betyder att leva under osäkra förhållanden.

Kanske finns här en förklaring till att många självutnämnda experter, på allt från epidemiologi till krishantering, är män som blev vuxna i slutet av sextiotalet. De är övertygade om att det går att äga framtiden. Detta samtidigt som flera av dem formats av studentupprorets sociala etos, det vill säga att var och en har rätt att vädra sin åsikt högt och tydligt i alla lägen.

Generationsforskarna – jo, det finns faktiskt sådana – brukar dela in den svenska befolkningen efter lite olika linjer. Men i stora drag är de överens. Något förenklat kan man, utifrån svenska statsvetare som Magnus Hagevi och internationella statsvetare som Ronald Inglehart, placera stora delar av den svenska befolkningen i tre distinkta grupper, alla präglade av sina specifika erfarenheter. Den första gruppen kan vi kalla krisgenerationen. Den består av människor födda innan eller i början av andra världskriget. Den andra gruppen kan vi kalla rekordårsgenerationen. Den består av män och kvinnor uppvuxna under åren när Sverige var som mest välmående och framtidstron som störst. Den tredje gruppen består av personer födda från slutet av sextitalet och framåt, och som alla formats av den osäkerhet som präglat världsläget sedan slutet av åttiotalet.

I dagens situation är det lätt att peka finger åt dem som blev vuxna under rekordåren. Deras starka självförtroende gifter sig inte särskilt vackert med den osäkerhet som nu råder. Men jag tror att det är helt fel väg att gå. Istället för att fokusera på högljudda boomers bör vi vända oss till den betydligt tystare krisgenerationen – alltså den generation som nu riskerar att drabbas hårdast av coronaviruset. För är det någon grupp som är präglad av osäkerhet och kris, så är det denna. Alla de som blev vuxna under andra världskriget och under den instabilitet som rådde i världen fram till slutet av femtiotalet har gemensamma erfarenheter som vi andra saknar, även vi som blev håglösa av nittiotalskrisen.

ANNONS

Alltså ringer jag upp mina föräldrar, som sitter isolerade för att de tillhör den äldre riskgruppen, och jag lyssnar på deras stoiska lugn, på deras trygga förvissning om att världen inte alltid går att kontrollera, utan att man ibland måste våga luta sig tillbaka och låta tiden ha sin gång.

Ja, om vi i Sverige har varit dåliga på att lyssna på de äldre tidigare är det dags nu. Många av dem vet vad det betyder att leva under osäkra förhållanden.

LÄS MER:Jag drömmer om nya och höga murar

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS