Häromdagen visade Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson (25/2) hur biografer har valt bort regissören Roman Polanskis film om Dreyfusaffären – en av historiens mest kända antisemitiska händelser. Biograferna har olika förklaringar, men en av dem – som sedan dess har backat – förklarade tydligt att det berodde på regissörens flykt från rättvisan efter att ha erkänt sig skyldig till sex med en minderårig flicka.
Problemet är bara att denna händelse är känd sedan 1977. Biografer inte bara i Skåne har visat den hyllade regissörens filmer i fyra decennier.
GP Kultur har visat att nyordningen inte bara gäller Sverige – Europeiska filmakademin antydde ifjol att de liksom franska regissörsförbundet ska försöka kasta ut Polanski (8/12-19). Eller bara Polanski: Woody Allens senaste film ”A rainy day in New York” har, efter det att svenska biografer i decennier abonnerat på hans filmer, inte fått premiär här (30/10-19).
LÄS MER:Biografkris och Polanski-skandal färgade filmgalan i Berlin
LÄS MER:Låt inte litteraturen drabbas av samma moralpanik som filmen
Står vi då inför en kultursyn där verket och upphovspersonen är sammansmälta och konstnären måste vara moraliskt oantastlig? Det är angreppssättet Oscarsson och andra tar på den här utvecklingen.
Kanske delvis. Själv ser jag något värre – ett drevande med vidhängande rädsla för bojkott som sker slumpmässigt. Någon principiell ”värdegrund” är i alla fall svår att se om man vidgar blicken.
För när ”En officer och spion” i vintras fick flest nomineringar till det franska filmpriset César blev ramaskriet sådant att styrelsen för priset avgick. Vad som diskuterades mindre – faktiskt inte alls – var den näst mest nominerade filmen och dess regissör.
Samma filmakademi som förklarade Polanski persona non grata välkomnade Ly med öppna armar.
Ladj Ly tog med ”Lés Miserables” Cannesfestivalen med storm. Liksom kritikerkåren. Det blev till och med Oscarsnominering i år. Samma filmakademi som förklarade Polanski persona non grata välkomnade Ly med öppna armar. Vilket man förstår: den Mali-födde regissörens tuffa förortsbakgrund är en som kulturklassetablissemanget älskar. Det autentiska är starkt kring ”Lés Miserables”.
Men i höstas publicerade högerextrema sajter uppgifter om att Ly varit misstänkt för mord. Det avfärdades på grund av avsändaren, men dagstidningen Libération började gräva i saken. Och visade att Ly några år tidigare hade avtjänat ett flerårigt fängelsestraff efter att han tillsammans med två andra män utfört en kidnappning. Mannen hade haft ihop det med en av deras kvinnliga släktingar. Han misshandlades, stängdes in i en baklucka men lyckades fly efter att ha körts ut i en skog. Sammanfattningsvis ett hedersbrott. Själv säger Ly att han ”bara medlade”.
Vad hände då när detta blev känt? Distributörer som tog händerna från ”Les Misérables”? Drev mot Oscarjuryn?
Nej. Brottet nämns i bisatser. Minst en filmtidning har tagit honom i försvar och kallar situationen rasistisk. Samtidigt skälls Förintelseöverlevaren Polanski ut för att han har mage att göra den antisemitiska Dreyfusaffären till en kommentar som sig själv.
Men är det metakommentarerna som är problematiska med ”En officer och spion” så finns de även kring ”Les Misérables”. I Lys film, liksom i intervjuer, är Muslimska brödraskapet en balanserande ordning i förorten. En tidigare kriminell och nu konservativ religiös medlare med udden mot poliskåren har en odelat positiv roll.
Jag lyfter inte Lys fall för att även hans film ska väljas bort. Utan för att kritiken mot bojkott av Polanski och Allen ofta handlar om att försvara principer. Men nu behöver vi inte diskutera abstrakt: här är två filmer med parallella ingredienser. Fast det är bara den ena regissören som hudflängs, och vars eget skrå nu förskjuter honom.
Att reflektera över denna situation kan hjälpa oss att förstå hur slumpmässig, omöjlig och farlig den här sortens kultur- och människosyn är.
