LÄS MER:Klimatet är den femte karaktären i Galeras roman
LÄS MER:Böneutrop är inte segregerande
Är det möjligt att drömma, tänka, skriva om något annat än Syrien idag? Är det möjligt att som politiker i Sverige bortse från de hundratusentals kvinnor och barn som drivs mot gränsen till Turkiet, i ett bottenlöst armod omgivna av det värsta av våld?
Svaret är ett otvivelaktigt ja.
”Jag tror inte människor i Sverige längre vill höra talas om Syrien och därför vill de inte heller lyssna på mig” sa Samar Yazbek till mig när vi talas vid efter något av hennes framträdande på Bokmässan i Göteborg 2019. Hon, en av Europas främsta samtida författare, med Resa in i Tomheten som en omistlig krigskrönika, av DNs kulturchef Björn Wiman kallad för ”en av årtiondets viktigaste böcker” finner åhörarskaran gles på sitt besök. Hon, som gång på gång riskerat sitt liv för att berätta om oss om detta krig.
Det som startade som ett ungdomligt och folkligt uppror mot diktatorn Assad son till diktator Assad är aldrig tänkt att bli ett krig av de som ger sig ut på gatorna 2011. Nu nio år senare är det ett sönderfallet land, där alla grupper svikit alla, där en terrorsekt testat ett Kalifat, där både USA och Ryssland varit involverade och där de stora och enda förlorarna är civilbefolkningen, och de har verkligen förlorat allt. De har till och med fått Europas att förlora sin moral.
"De skyddssökande" av Aishylos är en av de allra äldsta av de grekiska dramerna och den allra första pjäsen om asyl, spelad både på Stockholm och Malmö Stadsteater de senaste åren. Femtio kvinnor flyr undan tvångsgifte över Medelhavet och söker skydd hos kung Pelasgos i Argos. Kungen ställs inför ett dilemma. Beviljar han asyl till dessa kvinnor ådrar han sig en oförutsedd kostnad och fara för krig, nekar han asyl går han emot det moraliskt rätta. Lösningen på det moraliska dilemmat ställs under en folkomröstning bland de fria männen och avgörandet är en enhällig röst för asyl.
Europas politiker står idag inför samma dilemma men lösningen är en annan; förvägra flyktingarna rätten att ta sig till våra gränser. De existerar då inte som vårt problem, de kan inte ens söka asyl och därmed är det inte ett dilemma. Samtidigt som jag betraktar Europas val ser jag en video som blivit viral. Det är en pappa och en liten flicka som skrattar. Pappan försöker lösa sitt allra högst vardagliga dilemma, dotterns rädsla för bomberna som faller. Så pappan uppfinner en lek, om de skrattar när de faller så kan han lära henne att inte bli rädd. De kan skratta bort rädslan, tillsammans.
På Bildmuseet i Umeå sitter jag framför den postkoloniala konstnären Grada Kilombas videoinstallation "A World of Illusions, Vol II Oedipus". Kung Oidipus letar förtvivlat efter sanningen, svaret till varför hans folk lider av död och krig. När han får svaret av sierskan sticker han ut sina ögon. I Europa verkar de politiska ledarna stuckit ut sina ögon för att slippa se sanningen. Och kriget fortsätter.
LÄS MER:Låt mig prata om den rasism jag ser
LÄS MER:Det islamistiska hotet är spöket vi alla ska jaga – på bekostnad av muslimers yttrandefrihet
