Om vinterns stora svenska kultursidesdebatt gick ut på att kritisera unga, skrivarskoleutbildade (förmodat) medelklassiga författare för att skriva för mycket om sig själva och sina egna liv har vinterns stora amerikanska litteraturdebatt haft delvis motsatt utgångspunkt: Har en vit kvinnlig författare rätten att skriva om mexikanska flyktingar och förmågan att göra det på ett trovärdigt sätt?
Det började i januari, när författaren Jeanine Cummings roman "American dirt" lanserades som årets första stora boksläpp. Boken, en thriller som handlar om hur en mexikansk pojke och hans mor flyr undan ett kartellmord mot den amerikanska gränsen, hypades på förhand av författare som John Grisham och Stephen King och valdes till månadens bok i Oprah Winfreys inflytelserika bokklubb. Filmrättigheterna var redan sålda till Hollywood. Stormen kom som på beställning.
Ämnet är brännande. Hur flyktingarna som tar sig till gränsen behandlas, där familjer splittras och små barn sätts i förvar under miserabla förhållanden, är en av USA:s moraliska ödesfrågor.
Målet, skriver Cummings i bokens för- och efterord, är att få läsarna att se flyktingarna som människor och inte en "ansiktslös brun massa". Hon problematiserar själv att just hon skrivit boken genom att önska att den skrivits av någon lite brunare än henne.
Även författaren Lauren Groff, som recenserade boken i New York Times (19/1) oroade sig även hon för att hon som vit kvinna inte var rätt person att recensera boken eftersom hon inte hade personlig erfarenhet av att vara flykting eller ha mexikansk bakgrund.
Cummings kritiserades också hårt av andra författare och skribenter för att hon som vit kvinna skrivit ur ett mexikanskt perspektiv, och menade att det gjordes på bekostnad av mindre kända och uppmärksammade författare med latinobakgrund som skriver om samma ämnen.
Den stora marknadsföringskampanjen, där taggtråden från bokens omslag användes som utsmyckning på bokens släppfest, gjorde inte saken bättre.
LÄS MER:Därför fortsätter författarna att skriva autofiktion
Flera oberoende bokhandlare ställde in planerade författarläsningar och uppgav att de inte skulle sälja boken. Till slut tvingades förlaget ställa in lanseringsturnén av säkerhetsskäl, efter att det inkommit hot mot bokhandlare och författaren själv.
Det är lätt att fördöma ett klimat där en enskild författare utsätts för drev och hot och kritisera bokhandlare som ängsligt bojkottar en bok när den väckt ilskna reaktioner. Invändningar som att ingen som inte själv har rätt bakgrund "får" skriva om vissa ämnen är en återvändsgränd.
Som författaren Zadie Smith skrev i en lysande essä i höstas (The New York Review of Books 24/10 - 19), själva fundamentet för skönlitteratur är förmågan att leva sig in i och gestalta någon som inte är precis som oss själva.
Men debatten som sen följde är intressant. Kritiker som recenserat "American dirt" har beskrivit klumpiga meningar, och platta karaktärer där hjältarna är hjältemodiga och skurkarna skurkaktiga. Problemet med boken, skriver krönikören Nesrine Malik i The Guardian (3/2), är inte kulturell appropriering – utan att boken helt enkelt är dålig.
LÄS MER:20 böcker att se fram emot våren 2020
Kanske är det så enkelt. Författare kan skriva om vad som helst så länge de gör det tillräckligt bra. Även om det också väcker mer komplicerade frågor om marknadsföring och vilka författare som anses gångbara nog.
För övrigt kommer Valeria Luisellis hyllade bok "De förlorade barnen" på svenska i vår. Och 2021 kommer "American dirt".
