Museet för de polska judarnas historia (Polin) i Warszawa är ett prisat – men också kritiserat museum – i den polska huvudstaden.
Museet för de polska judarnas historia (Polin) i Warszawa är ett prisat – men också kritiserat museum – i den polska huvudstaden. Bild: Czarek Sokolovski

Jag har återvänt till landet som slängde ut mig

Anna Grinzweig Jacobsson, som flydde från Polen under de antisemitiska kampanjerna 1968, besöker Museet för de polska judarnas historia (Polin) i Warszawa. Här tecknas 1000 år av judisk historia – och förföljelser i Polen – men hur bra är museet egentligen på att lyfta fram den polska skulden?

ANNONS

Jag har återvänt till landet som slängde ut mig. För femtio år sedan tvingades jag och mina föräldrar avsäga oss vårt medborgarskap och lova att aldrig komma tillbaka. Nu är jag här i alla fall, för att se hur landet jag föddes i har valt att beskriva sin tusenåriga judiska historia. Jag ska besöka Polinmuséet som öppnades för fem år sedan, ett statligt museum tillägnat de polska judarnas historia. Det är mitt första besök i Warszawa och det tar några dagar innan insikten drabbar mig. Detta är en spökstad. Det händer först när jag förstår att de kvarter jag rört mig i, helt ordinära hotell, restauranger, kaféer, parker, bostadshus och stora trafikleder, allt detta ligger på samma mark som en gång var ghettot. När det var som störst täckte det runt en fjärdedel av huvudstadens mest centrala delar.

ANNONS

Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag, en internationell minnesdag för Förintelsens offer. Det var den 27 januari 1945 som fångarna i Auschwitz befriades.

Det moderna Warszawa är byggt på ruinerna av en försvunnen civilisation. Judarna, som utgjorde en fjärdedel av stans befolkning, är borta och nästan inga byggnader finns kvar från tiden före kriget, varken i ghettot eller de andra stadsdelarna. Tyskarna jämnade allt med marken innan de gav sig av. Några enstaka rester sticker upp, som sjömärken över havsytan indikerar de undervattensgrunden som lurar nere i djupet. Till exempel finns de två brofästena kvar, till bron som förband det stora och det lilla ghettot, över den ariska Chłodnagatan. Bara metallstolparna till den märkliga lösningen står kvar, med en förklarande minnesplakett. Denna bro förekommer ofta i filmer, över vilken ghettots invånare snabbt blir fösta så att de inte ska hinna se alltför mycket av det ariska området nedanför. Man behöver använda sin fantasi och ta hjälp av arkivfoton för att inse att detta lugna bostadskvarter med sina moderna tiovåningshus är samma plats.

LÄS MER:Ester och Leon överlevde nazisternas dödsläger

LÄS MER:Ester och Leon berättar om minnena

Ett annat legendariskt område är Umschlagplatz. Där finns inget naturligt sjömärke kvar så istället har man byggt ett minnesmonument. Hit kommenderades förr eller senare alla ghettots invånare, för vidare transport till Treblinka. Över 300 000 människor har passerat denna plats på sin väg mot gaskamrarna. Också här är det svårt att frammana arkivbilderna på de långa processionerna, människor bärande på barn, knyten och kappsäckar. Intill det låga monumentet brusar trafiken och platsen är omgärdad av bostadshus från kommunistepoken.

ANNONS
Museet för de polska judarnas historia (POLIN) är ritat av den finländska arkitekten Rainer Mahlamäki. Den öppnad för allmänheten 2014.
Museet för de polska judarnas historia (POLIN) är ritat av den finländska arkitekten Rainer Mahlamäki. Den öppnad för allmänheten 2014. Bild: Czarek Sokolowski

Polinmuséet ligger bara ett stenkast bort från Umschlagplatz. Det är byggt alldeles intill monumentet för ghettoupprorets hjältar som restes 1948, och omges av ett litet grönområde. Byggnaden står på det som var hjärtat i Warszawas judiska distrikt. Huskroppen med sin skimrande glasfasad är imponerande, likaså den ljusa, organiskt rundade interiören man möter i entrén. Det enorma glasfönstret ut mot parken är Polens största. Muséet har lovordats av många, men också kritiserats för att ge en falsk bild av historien. Till exempel har den polska författaren Anna Bikont och den polska historikern Elżbieta Janicka anklagat Polin för att måla upp en alltför positiv bild av de polsk-judiska relationerna genom tiderna.

Utställningen tar avstamp i de första judarnas ankomst till Polen. Enligt legenden kommer de vandrande genom en skog, på flykt västerifrån undan förföljelse och pogromer. I skogen hör de fåglarna sjunga ”Po-lin!” som på hebreiska betyder ”vila här”. Det blir början på en tusenårig anhalt. Som besökare leds man från rum till rum, ibland genom trånga mörka passager. Informationen är omfattande, nästan överväldigande, rik på text och bilder. Man skulle kunna vandra här i dagar. Det judiska samhället och dess villkor beskrivs ur många olika aspekter, och det genomgående temat är att i jämförelse med andra länder i Europa blir judarna väl behandlade i Polen. De får beskydd av kungen, lov att utöva sin religion och bedriva handel. I förbigående nämner man en mörk underström av antisemitism. Judarna anklagas för att utföra ritualmord, förgifta brunnar och ha orsakat pesten. Då och då bryter pogromer ut, en av de mest våldsamma attackerna sker i Krakow 1407, men kungen skickar ut soldater och förövarna sätts i fängelse.

ANNONS

Judarna blev inte insläppta, trots att de bönade och bad. Merparten av Dubnos judiska befolkning blev slaktad på det stora fältet framför borgen.

När samväldet Polen-Litauen bildas 1569 påbörjas epoken som här kallas det judiska paradiset. Religionen och kulturen blomstrar, judarna får ett stort mått av självstyre och växer i antal. På en enorm väggkarta finns över tusen judiska städer markerade, på en yta som i dag tillhör Polen, Litauen, Ukraina, Belarus, Lettland och delar av Ryssland. Till slut hittar jag min pappas födelsestad Dubno, som i dag tillhör Ukraina. Det är svårt att orientera sig när man inte kan se nationsgränserna man är van vid.

Ett exempel där kritiken mot muséet känns berättigad är beskrivningen av Chmelnytskyj- upproret 1648. Ukrainska kosacker och bönder gör uppror mot de polska adelsmännen och passar samtidigt på att förinta så många judar som möjligt. Chmelnytskyj-upproret är ett välkänt trauma i det judiska kollektiva minnet, ungefär en tredjedel av den judiska befolkningen mördades, ofta under bestialiskt utstuderade former. Polinmuséet beskriver händelsen i en dramatisk eld-korridor kantad med ögonvittnesskildringar av grymheterna. Det stämmer att det var Chmelnytskyjs ukrainska kosacker som mördade judarna, men muséet nämner inte med ett ord polackernas bristande vilja till beskydd. Jag råkar veta, från Dubnos minnesbok, att när kosackerna anföll staden så låste polackerna in sig i den stora borgen och hissade upp vindbryggan. Judarna blev inte insläppta, trots att de bönade och bad. Merparten av Dubnos judiska befolkning blev slaktad på det stora fältet framför borgen.

ANNONS
Den rekonstruerade trä-synagogan från Gwozdziec, slutförd 1729.
Den rekonstruerade trä-synagogan från Gwozdziec, slutförd 1729. Bild: Czarek Sokolowski

Med stor omsorg beskriver utställningen hur det judiska samhället har utvecklats genom århundradena. Målningar, tryckta texter och olika föremål knyter an till traditionerna, religionen och vardagslivet i en shtetl. Muséets kronjuvel är den rekonstruerade träsynagogan från Gwozdziec, slutförd 1729. Av kraftiga timmerstockar och med autentiska verktyg och metoder har man återuppbyggt synagogans tak och bimah, den runda läspulpeten. Tack vare bevarad dokumentation har man kunnat återskapa innertakets målningar med djur, blommor, organiska mönster, stjärntecken och bönetexter. Färgprakten är enastående, aldrig har jag sett något liknande. Hundratals sådana träsynagogor fanns i kungadömet Polen-Litauen, men under andra världskriget förstörde tyskarna de sista som fanns kvar.

Vi vet från otaliga överlevnadsskildringar att angivarna var många och fanns överallt. Varför var det annars så förtvivlat svårt att hålla sig gömd utanför ghettot?

Mot slutet av 1800-talet börjar pogromerna svepa tätare över Ryssland, och även Warszawa drabbas 1881. En polsk dagstidning importerar, enligt muséet, modernt antisemitiskt tankegods från Västeuropa. Med andra ord beskrivs antisemitismen som ett fenomen utifrån, den flödar in över kungadömet Polen både från öst och väst. Efter första världskriget blir Polen åter ett självständigt land. Muséet lyfter fram mellankrigstiden som en andra gyllene tidsålder för judarna, men medger att vissa historiker har gett en annan bild, där judarna istället befinner sig på gränsen till utplåning. Utställningen försöker bevisa sin tes genom många detaljerade exempel på den rika floran av politiska partier, litteratur, konst, musik, film, teater, bildandet av judiska skolor, barnhem och ungdomsföreningar. Jag frågar mig om ett blomstrande intellektuellt och kulturellt liv är ett entydigt bevis på frihet och trygghet?

ANNONS

Min pappa växte upp i det polska Dubno under mellankrigsåren. Den lilla staden hade mycket riktigt judiska skolor, barnhem, ålderdomshem och andra sociala inrättningar. Men det var främst för att judarna i praktiken inte omfattades av det statliga sociala skyddsnätet. Sionistiska föreningar och sportklubbar frodades, helt enkelt för att så många vantrivdes i det antisemitiska klimatet och ville emigrera till Palestina. Varken min pappa eller hans bröder kunde studera till läkare i Polen, de tvingades resa utomlands på grund av numerus clausus, särskilda kvoter för judar. På vissa orter var det numerus nullus som gällde. Universitetens ghettobänkar nämns visserligen i utställningen, men beskrivs som ett resultat av tillfälliga nationalistiska strömningar. Ingenstans berättar man att det polska läkarförbundet år 1937 beslutade att utesluta polsk-judiska läkare, att man hade för avsikt att göra den polska läkarkåren Judenrein. Men man hann aldrig verkställa planen innan Hitlers styrkor tågade in och löste problemet.

Bilder från Polin-museumets segment som behandlar Förintelsen i Polen.
Bilder från Polin-museumets segment som behandlar Förintelsen i Polen. Bild: Czarek Sokolowski

Nu har vi kommit till det mörkaste kapitlet i historien. Utställningen beskriver Tysklands ockupation av Polen, införandet av restriktioner för judar, och så småningom bildandet av ghetton. Totalt fanns det 600 ghetton i Polen under krigsåren och det största fanns i Warszawa. En bro har byggts som en del av utställningen, för att symbolisera bron över Chłodnagatan. Ghettoinvånarnas umbäranden, de hemliga dagliga anteckningarna som fördes av gruppen Oneg Shabbat och grävdes ner i tio bleckaskar under en källare, deportationerna till Umschlagplatz, och slutligen det heroiska ghettoupproret som bara kunde sluta på ett sätt – allt detta och mycket mer beskrivs i isande detalj.

ANNONS

Hur delaktiga var polackerna i Förintelsen? Muséet har valt att berätta om händelserna i byn Jedwabne, som ett talande exempel. I juli 1941 samlade de polska byborna ihop sina judiska grannar, förde dem till en stor lada och tände på. De cirka 300 offren blev innebrända. Trots att historieskrivningen om Jedwabne är mycket kontroversiell i dagens Polen säger muséet tydligt att det mesta tyder på att handlingen inte var beordrad av tyskarna utan skedde spontant. Ett imponerande ställningstagande.

Man har också gjort ett försök att beskriva den allmänna polska attityden under dessa år. Från en textskylt: ”Vilken var polackernas attityd till judarnas tragedi? Få valde att riskera sina och sina familjers liv för att rädda judar. Många var helt enkelt för upptagna med de dagliga vedermödorna under ockupationen för att bekymra sig över judarnas öde. Vissa polacker angav judar till tyskarna eller mördade dem själva. Hur reagerade man på den ariska sidan under ghettoupproret? Några sympatiserade med judarna och beundrade deras hjältemod. De flesta var dock likgiltiga, medan andra fällde antisemitiska kommentarer.” Det kan inte hjälpas, uttrycket ”vissa polacker angav judar” skaver i mig. Det var knappast frågan om några få, vi vet från otaliga överlevnadsskildringar att angivarna var många och fanns överallt. Varför var det annars så förtvivlat svårt att hålla sig gömd utanför ghettot?

ANNONS
Besökare på Polin-museumet i Warszawa.
Besökare på Polin-museumet i Warszawa.

Utställningen berättar vidare om den underjordiska organisationen Żegota, som med stöd av den polska exilregeringen hjälpte judar att överleva genom att ordna falska dokument, bidra med pengar och hitta gömställen. Jan Karski, en kurir för den polska exilregeringen, smugglades in i ghettot i september 1942, efter att deportationerna till Treblinka börjat. Han återvände och rapporterade till världens ledare vad han hade sett, men utan resultat.

När kriget var över hade 90% av Polens drygt tre miljoner judar mördats. Av de 330 000 som överlevt valde de flesta att lämna landet. Utställningen berättar om pogromerna efter kriget, den mest ökända inträffade i Kielce 1946, där 42 judar mördades. Här medger man att en betydande antisemitism fanns i efterkrigstidens Polen.

Polinmuséets sista avdelning handlar om den antisemitiska kampanjen 1968, som på många sätt blev en slutpunkt för de polska judarnas historia. Kampanjen beskrivs som orkestrerad av den kommunistiska regimen, vilket naturligtvis är sant, men det skapar en känsla av att det inte var ”de äkta” polackerna som hade ansvaret. Judar förlorade sina jobb, kom inte in på universiteten och de som genomlevt kriget började på nytt frukta för sina liv. Ingenstans säger man att det hade varit omöjligt att genomföra en så massiv kampanj utan ett brett folkligt stöd. Av den lilla rest på mellan tjugofem och trettio tusen judar som fortfarande fanns kvar, valde ungefär hälften att lämna landet.

ANNONS

Min text skulle kunna sluta här. Jag skulle kunna avrunda med att konstatera att Polinmuséet är fantastiskt, helt oslagbart, när det gäller att skildra judarnas historia ur ett folklivsperspektiv. Men att jag också håller med Bikont och Janicka om att muséet ger en förskönad bild av verkligheten. Det vore fel att påstå att Polin blundar för polsk antisemitism. Tvärtom, det ges ett antal konkreta exempel, men vad det handlar om är proportionerna. Man lägger genomgående en stor tyngdpunkt på information som antingen är neutral eller smickrande ur ett polskt perspektiv, samtidigt som de mindre smickrande inslagen inte ges det utrymme de borde. Ungefär som att riva av ett plåster – det måste göras, så låt det ske snabbt. Naturligtvis är det inte enkelt för ett land att ta itu med sin egen skuld, särskilt när brotten som begåtts fortfarande finns kvar i levande minne. Jämfört med sina östeuropeiska grannar har Polen kommit ett gott stycke på väg och bara det faktum att muséet överhuvudtaget existerar är en stor framgång.

När jag promenerade genom Warszawas gator denna symboltyngda dag, och överallt såg människor som uttryckte sin solidaritet med judarnas öde, rubbades mina cirklar.

Men det hände en sak, dagen efter jag besökt Polin. Ute på stan såg jag några människor med ett gult märke på bröstet. På håll såg det nästan ut som en judestjärna, när jag kom närmare såg jag att det var en påsklilja av papper. Jag upptäckte grupper av ungdomar som delade ut pappersblommorna. Det jag såg var en kampanj som Polinmuséet har drivit sedan flera år tillbaka, på årsdagen för ghettoupproret, den 19 april 1943. Gensvaret på kampanjen är enormt, ungdomarna berättar att det har skett en explosion. I år är de 2 500 frivilliga som delar ut blommorna, det är dubbelt så mycket som förra året. De flesta människor tar villigt emot en blomma och mot slutet av dagen har så gott som alla jag ser på gatorna en gul påsklilja på bröstet. Slagordet för kampanjen är ”Vi minns tillsammans” och hundratusentals personer deltar genom att bära blomman på sitt bröst. Påskliljan har valts som symbol därför att Marek Edelman, en av de få överlevande ledarna för ghettoupproret, brukade lägga just påskliljor på minnesmonumentet varje årsdag.

ANNONS

Det känns ofattbart. Detta är inte det Polen jag hade föreställt mig, även om jag mycket väl förstår att man inte kan dra ett lands befolkning över en kam. Ja, det finns en starkt rotad antisemitism i Polen, bekräftad av otaliga uttalanden och händelser. De senaste årens politiska utveckling har inte gjort saken bättre. Årsdagen för ghettoupproret sammanföll i år med långfredagen. I den lilla staden Pruchnik firade invånarna med en parad, där en gigantisk judedocka blev slagen, sparkad och sedan uppeldad. Många barn deltog, ivrigt påhejade av sina föräldrar. Hur kan man förklara detta? Handlar det om skillnader mellan stad och landsbygd, eller mellan öst och väst? Situationen är komplex och låter sig inte beskrivas på ett tydligt sätt. Men när jag promenerade genom Warszawas gator denna symboltyngda dag, och överallt såg människor som uttryckte sin solidaritet med judarnas öde, rubbades mina cirklar. Det var storartat. Kampanjens genomslag betyder att det finns hopp. Och för det har Polinmuséet, trots sina stora brister, min tacksamhet och respekt.

LÄS MER:Antisemitismen är en del av Sveriges mörker

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS