Roy Andersson tar humorn till hjälp för att orka

Han uppskattar allvar och avskyr ytlighet. Roy Andersson, bioaktuell med filmen "Om det oändliga", tar humorn till hjälp för att härda ut. Men ibland har han så mörka perioder, att han – likt prästen i sin nya film – inte kan kontrollera sitt drickande.

ANNONS
|

Vi kliver in på legendariska Studio 24 på Sibyllegatan på Östermalm där Roy Andersson spelat in filmer i över fyrtio år. Hyllorna är överbelamrade med penslar, tvättsvampar, skrapor, trasor, färgburkar och lister i olika tjocklekar. På golvet står redskap, maskiner och rekvisita ur filmerna. Känslan att hälsa på hemma hos Jan Lööfs Skrotnisse är påtaglig.

Längre in i studion hänger kläder ur senaste filmen "Om det oändliga" som efter smygpremiären på Stockholm filmfestival nu får biopremiär över hela landet 15 november.

"Spirituell och elegant"

Väggen täckts av en i ögonfallande oljemålning: "Slutet", av ryska Kukryniksy, en trio antifascistiska karikatyrtecknare som skildrar Hitlers sista dagar i bunkern.

ANNONS

–Jag har haft med mig den bilden ända sedan studentåren i Lund. Det händer något med en, när man tittar på Hitler, se bara på hans ögon, säger Roy Andersson och pekar.

I nya filmen omvandlar han just denna tavla till rörlig bild, i en av filmens många stiliserade tablåer.

Strax intill, i en ask av röd sammet, tronar det Guldlejon han vann på filmfestivalen i Venedig 2014 för "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". I höstas var det dags igen: då belönades Roy Andersson med ett Silverlejon, festivalens näst finaste pris, för "Om det oändliga".

Han anlände till festivalen med svåra höftsmärtor, fick bäras ut ur taxibåten och mötte världspressen i en rullstol. Nu mår han bättre i höften, men artrosen har istället flyttat upp i ena axeln, förklarar han.

Ändå lyckas han ta den smala spiraltrappan upp till "andra våningen". Vi passerar ett rum med en pistagegrön bardisk och slår oss ner på kontoret, som mest liknar ett bibliotek. Filmaren är på gott humör och slår kaxigt fast att "Om det oändliga" är hans bästa långfilm.

Varför det?

– Den är så ledig och elegant. Även om den är dyster ibland, så är den också spirituell.

ANNONS
Roy Andersson brottas i film efter film med livets stora frågor. För 25 år sedan gav han ut boken "Vår tids rädsla för allvar". I förordet till nyutgåvan skriver han att titeln sorgligt nog fortfarande äger sin giltighet.
Roy Andersson brottas i film efter film med livets stora frågor. För 25 år sedan gav han ut boken "Vår tids rädsla för allvar". I förordet till nyutgåvan skriver han att titeln sorgligt nog fortfarande äger sin giltighet. Bild: Ylva Sundgren

Branschtidingen Screen Daily jämförde, efter världspremiären, Roy Andersson och hans tragikomiska uttryck med dramatikern och nobelpristagaren Samuel Beckett.

– Man blir ju lite generad när man jämförs med sina idoler, och får en sådan enorm uppskattning, säger regissören sedan han slagit sig ner bakom sitt bastanta skrivbord.

– Jag tar inte i lika kraftigt med absurdismen som vad Beckett gör. Ta dialogen i "I väntan på Godot"... Nonsens-dialog... Jag älskar den faktiskt, men riktigt så långt har jag inte gått själv...

Humorn – ett fantastiskt vapen

I "Om det oändliga" försöker Roy Andersson komma åt "tillvarons rikedom på gott och ont", säger han, och som vanligt jobbar han med kontraster.

– Att kunna se med humor på de mest bedrövliga situationer, det är ett fantastiskt vapen vi har, vi människor. Jag vill inte tro att det ska vara nödvändigt att vi ska ha en så ful värld där människor misshandlar varandra på de mest djävulska sätt. Det är fruktansvärt.

Själv har han brottats med många dunkla tankar och mörka perioder genom åren.

– Men genom att se det humoristiska i tillvaron har jag kunnat uthärda att överleva.

ROY ANDERSSON OM

FILMBRANSCHEN DÅ OCH NU:

– Jag har mörka tankar kring branschens förändring. Det har blivit en sån jävla ytlig syn på filmkonsten. Det spottas ut dåliga produktioner, dåligt genomförda idéer. Slarvjobb utan ansvar. I det avseendet är jag ganska pessimistisk.

– I stort sett är branschen bara ute efter att tjäna pengar.

SINA EGNA FILMFAVORITER:

– Jag uppskattar humoristiska tjeckiska filmskapare från 1960-talet som Milos Forman, och amerikanske Jim Jarmusch, vars debut "Stranger than paradise" från 1984 imponerade stort. Annars kommer det inte så mycket nytt som fängslar mig. Tyvärr ser jag inte så mycket film heller, vilket såklart inte är bra.

RUBEN ÖSTLUND:

– Han är ett av de få optimistiska tecknen i svenskt filmliv. Det är roligt med honom. Han är väldigt speciell, jag gillade särskilt hans första film, "Gitarrmongot". Det är ofta svårt att överträffa sin första film, om den är bra. Så var det för mig med "En kärlekshistoria"... Den succén var nästan för mycket faktiskt.

REKLAMFILMERNA:

–Jag är ju vänsterradikal och i de kretsarna ansågs det fult med reklam, när jag började. Jag tyckte inte att det behövde vara så fult, det fanns ju redan reklam, och vissa varor var bra. Då gällde det att göra reklam som inte var ful eller trist, eller med taskig människosyn. I dag är jag stolt över mina reklamfilmer, med undantag av ett fåtal där jag var i händerna på dåliga beställare, med dåliga idéer, och inte fick bestämma själv.

SVERIGEDEMOKRATERNA:

– Jag tycker nog inte att man behöver vara så jävla rädd för Sverigedemokraterna egentligen. Nästan alla, i alla partier, har medlemmar som är ganska mänskliga egentligen. Och ganska ofarliga. Men i vissa lägen, då uppstår det något som gör att de blir farliga och ondskefulla och hemska.

ATT VARA SPONTAN:

– Jag tror att det dröjer innan jag går ut i kvarteret och gör en "Nya vågen"-film. (skratt) Jag har haft det där, i början av min karriär. Då hade jag det här lite mer lätta, lekfulla anslaget. Men den tiden i ens liv går inte att upprepa, eller göra om.

Har du själv kvar din tro på mänskligheten?

– Jag hade hoppats att jag skulle vara mer hoppfull. Jag har inte gett upp tron på att man ska få en bättre tillvaro och att människor ska få en annan värld att leva i, men jag måste säga att det inte är så många ljusa ögonblick som man kan skymta. Just nu. Idag.

ANNONS

I nya filmen dyker en präst återkommande upp som har förlorat sin tro. En figur som för tankarna till Ingmar Bergmans film "Nattvardsgästerna".

Hur relaterar du till prästen?

– Jag tycker mest att han är sorglig, men kan inte låta bli att tycka att han är lite rolig också, just för att han är så sorglig. Det är lite tragiskt att människan är så upptagen av föreställningen att man med hjälp av tro, eller en religion, ska få livet att bli bättre eller uthärdligare.

Prästen hanterar sin ångest genom att hälla i sig av nattvardsvinet, och sedan ragla ut i församlingen.

Du har själv perioder, då du dricker för mycket?

– Ja, herregud, det ska jag inte förneka. Just nu är det under kontroll, tycker jag. Men det har funnits perioder då jag druckit alldeles för mycket. Alkoholen är inte alltid bara negativ. Den kan också hjälpa människor att överleva och stå ut i vissa lägen. För drygt ett år sedan hade jag problem med att hålla alkoholen i schack, men det har jag klarat nu.

Pappan gravt alkoholiserad

Roy Andersson kom tidigt i kontakt med alkoholens baksida, eftersom hans pappa var svårt alkoholiserad.

– Ja och min bror, som är två år yngre, söp ihjäl sig, kan man säga. Min pappa vara tvungen att bli nykterist för att sluta med alkoholen, och han gick med i Länkarna. Vi var imponerade av hans styrka, att han klarade av att kontrollera alkoholsuget sedan, livet ut. Men han dog lite för ung, bara 58 eller 59 år.

ANNONS

Framför regissören, i en av skrivbordets många bokhögar, ligger Goyas bildserie "The disasters of war".

– Jag ser den som hans protestaktion, mot ondskan, säger Roy Andersson.

Husguden heter annars Louis Ferdinand Céline, och särskilt då romanen "Resa till nattens ände".

– Det är kanske det svartaste som någonsin skrivits. Den är så fruktansvärt öppen och fördomsfri. Men rolig också.

Nästa uppdrag för Roy Andersson blir att göra en kortfilm om vår tid. "Snubblande mellan två stjärnor" är titeln, efter en dikt av poeten César Vallejo. Tanken är att han ska undersöka om något har förändrats över tid – och i så fall vad.

– Men jag tänker att det mesta egentligen är sig likt, genom årtiondena. Då kommer det där elaka och småsinta hos människan fram, avundsjukan. Jag lånar lite tankar av Pär Lagerkvist, ur 1920-talsnovellen "Han som fick leva om sitt liv", där han kommer fram till att människan egentligen är sig precis lik. Det kommer ingen förändring.

Är vi människor då bara småsinta och elaka?

– Nej, jag tycker att livet är vackert också, att människan är vacker. Och jag älskar att se barn: deras förväntan, energi och initiativlust, fantasi och lekfullhet. Det gör mig glad och positiv.

ANNONS

Faktaruta:

Roy Arne Lennart Andersson

Yrke: Regissör, manusförfattare, producent och reklamfilmare.

Född: i Uddevalla 1943, uppvuxen i ett arbetarhem på Hisingen, äldst av fyra bröder.

Karriär: Började på Filminstitutets filmskola 1967 efter universitetsstudier i litteraturhistoria och filosofi. Var regiassistent åt Bo Widerberg 1968, under inspelningen av "Ådalen 31". Debuterade 1970 med "En kärlekshistoria" som gjorde braksuccé och än idag rankas som en av de allra bästa svenska filmerna. Uppföljaren, "Giliap" (1975), var betydligt dystrare, fick ett övervägande negativt mottagande och blev en ekonomisk förlust. Det kom att dröja 25 år innan Roy Andersson återkom som långfilmsregissör med "Sånger från andra våningen", som vann både jurypris i Cannes och Guldbaggar för bästa manus och regi.

Reklamfilm: har genom åren gjort hundratals uppmärksammade reklamfilmer, i helt egen stil, bland annat för Trygg-Hansa, Fazer, Lotto, LO, SAP, HSB och Estrella. Via reklamfilmerna kunde han finansiera Studio 24, där många yngre filmare gått i skola som assistenter och lärt sig hantverket. Bland dem Björn Runge och Levan Akin (som regisserat årets svenska Oscarsbidrag "And then we danced").

Böcker: "Lyckad nedfrysning av herr Moro" (1992) och "Vår tids rädsla för allvar" (1995).

Filmer i urval: "Den vita sporten", "En kärlekshistoria", "Giliap", "Någonting har hänt", "Härlig är jorden", "Sånger från andra våningen", "Du levande" och "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron".

Aktuell: med "Om det oändliga" som får svensk biopremiär 15 november.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS