Det ska vara autofiktion i år – eller snarare, under detta decennium. Karl Ove Knausgård, Johanna Frid och Maja Lundgren suger in oss i sina liv, och debatten om litterärt värde och moraliskt ansvar går vidare som den gjort med jämna mellanrum det senaste seklet.
Är det då endast en angelägenhet för vuxna, eller skrivs det någon autofiktion för den yngre läsargruppen? Och kan det i så fall verkligen intressera barn vad som händer en verklig person – vill barn och unga inte ha äventyr, verklighetsflykt, slippa diskbänksrealism?
LÄS MER:Ett välkommet försvar för autofiktionen
Inte bara. Autofiktion som genre borde egentligen vara helt kongruent med det uppväxande släktet. Med tanke på hur mycket tid unga lägger ner på att via nätet iaktta andra utföra sysslor som dataspelande, hårborstning, hudvård och matlagning. De leker inte med Barbie, de ser hur Barbie leker med sig själv. De är med, men på behörigt avstånd. Så är det ju också att läsa.
Fast jag har svårt att komma på böcker som skildrar verkligheten på det där sättet. Någon liten komplikation finns där, för både de yngre och de äldre; så odramatiska skildringar som en youtubevideo från punkt a till punkt b blir svårt att hitta.
Kanske kan Barbros sköra bekännelser och virtuost humoristiska klassrumsskildringar inte konkurrera med Nattid. Det behövs inte heller.
Samtidigt finns där ett ofta hört tröstlöst suckande från en högstadieklass, "orkar inte läsa om en till med anorexia/självskadebeteende/hedersförtryck i hemmet – orkar inte med att det är så himla synd om folk".
Nej, det där har de ju runt sig själva. Hemma hos sig själva. Kanske finns det inte ett tillräckligt stort behov av det som i skolan går under benämningen "elevnära texter" för att läshungern ska blossa upp bland tonåringarna.
LÄS MER:Folkfest när unga influerare intog Partille Arena
Då är autofiktionen ett alternativ. Eller den mer renodlade självbiografin, om man så vill. Hur många tonårstjejer har inte kastat sig över influencern Therese Lindgrens bok om sin psykiska ohälsa "Ibland mår jag inte så bra", och vilken idol blev inte Berny Pålsson med sin "Vingklippt ängel", om sin ångest och sitt drogmissbruk?
Den fruktansvärda skildringen av barnmisshandel i Dave Pelzers "Pojken som kallades Det" har också gått hem hos unga läsare. Och en av Sveriges största influencer tonåriga Nathalie “Nattid” Danielssons bok om sin uppväxt som mobbad går som tåget.
Det finns utmärkta möjligheter till ett entusiastiskt mottagande av ett fruktansvärt levnadsöde; om detta är sant. Om det har hänt på riktigt. Fantasy, science fiction, äventyr, deckare – gärna, men om det är realism vi talar om så ska det vara just äkta.
LÄS MER:Nattid: Jag är van vid att folk kallar mig ful
Språkligt och litterärt finns det gigantiska gap mellan olika författare i de här genrerna. Men vadå, vi vill väl att unga läser, nästan vad som helst bara de läser?
Den allra bästa autofiktion jag läst är för övrigt Barbro Lindgrens dagboksserie. "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner" är oöverträffade i genren.
Kanske kan Barbros sköra bekännelser och virtuost humoristiska klassrumsskildringar inte konkurrera med Nattid. Det behövs inte heller. De kan stå bredvid varandra i bokhyllan.
