Det finns en föreställning om att skönlitterära författare måste älska sina romangestalter för att böckerna ska bli fullödiga konstverk. Jag menar att den är falsk.
Stora delar av världslitteraturen har uppstått ur hämndbegär, självförakt, hat eller desperation. Möjligen måste man älska sina romangestalter om man skriver det som benämns som "god" litteratur; verk som bortser från maktförhållanden och som utmynnar i att det är synd om "människan".
LÄS MER:Henrik Bromander gör serieroman om IS-krigare
Jag tänker på det när jag irriterar mig på Henrik Bromanders nya serieroman "Shahid/Skärvor". Är inte karaktärerna lite endimensionella, framstår de inte som karikatyrer ibland när de slänger ur sig sina plattityder?
Visst gör de det. Men det finns det goda skäl till. Bromander vägrar konsekvent att nyansera klassamhället, han visar hellre fram dess hycklande sidor.
I sin hyllade serieroman "Smålands mörker" från 2012 trädde Bromander fram som en klasskildrare av rang. När han i sina nya berättelser skildrar ett terrordåd som IS genomför i Stockholm har perspektivet blivit ännu starkare.
Den kvadratiska serieboken "Shahid/Skärvor" kan rent fysiskt läsas från båda håll, men terroristen Håkan från Tynnered och konstnären Lovisa från Hässleholm sammanstrålar av en slump i mitten, där bådas liv passerar revy i en serie ordlösa bilder.
Mest research har lagts på berättelsen om Håkan, konvertiten som med sin kamrat Abdi reser till Syrien för att kriga för kalifatet. Dessförinnan kla-klackar spårvagnarna mellan stadens ytterområden. Tynnered, Frölunda, Bellevue och Hjällbo är platser där Håkan radikaliseras efter en tung uppväxt.
De ymnigt förekommande arabiska orden förklaras i en ordlista så att läsaren hänger med i svängarna. Och snart vecklas en nattsvart samtida berättelse ut om Göteborgs roll i IS terrorvälde.
Bromander skriver fram motröster, imamer och andra, som försöker få de unga männen att besinna sig – vilket gör det mer sorgligt när Håkan ändå mördar i kalifatets namn.
Bromander skriver fram motröster, imamer och andra, som försöker få de unga männen att besinna sig – vilket gör det mer sorgligt när Håkan ändå mördar i kalifatets namn. Han har haft få på sin sida i livet, och litar inte på någon annan än sig själv. Men berättelsen ursäktar aldrig handlingarna som han gör sig skyldig till.
I den andra historien följer vi Lovisa genom uppväxten i Hässleholm. "Här krusas ingen", som mamman säger. Lovisa ska inte tro att hon är bättre än andra med sina krusidulliga teckningar. Arbetarklassen är trång och andefattig. Men de uppblåsta konstnärstyperna som snackar Haneke och dricker Nebbiolovin i huvudstaden är hundra resor värre.
Många skulle beskriva det som en klassresa, men jag vill inte använda begreppet för annat än skolutflykter. I klassammanhang bär det med sig en nedlåtande föreställning om en rörelse mot någonting bättre och sannare än det ursprung den så kallade resenären fötts in i.
LÄS MER:Hans svensklärare tar hämnd på samhället
LÄS MER:"Söndag på Sorento" – Novell av Henrik Bromander
I stället bör man också i Lovisas fall tala om en sorts radikalisering där hon på Konstfack lär sig kulturmedelklassens språk. Eftersom hon inte till fullo behärskar det halkar hon ur sitt nya sammanhang när hon gör bort sig.
Övergiven, klasskluven och ensam drivs hon på mot avgrunden.
Bromanders klasshat är tydligt. Han krusar ingen. Gisslar alla.
Bromanders klasshat är tydligt. Han krusar ingen. Gisslar alla. Men de sarkastiska och ironiska höjdpunkterna är mer tillfredsställande än roliga. Där fick de jävlarna, tänker jag när ytterligare en pretentiös gallerist eller konststudent avkläs, för att sen sjunka ner i den ledsnad och svettiga ångest som merparten av berättelsen utstrålar. Det är den skenbara enkelheten i Bromanders teckningar som gör det, särskilt när han drar ut de ordlösa scenerna i tiden och låter känslorna vibrera i det filmiska berättandet. En obönhörlig serieroman, värd att läsa och begrunda i alla samhällsklasser.
