Den fog, den söm, den lask, den skarv, den fals
som går igenom staden som var delad –
jag tvivlar på att jag förstår den alls.
En stad blev hel igen, men blev den helad?
Till salu: minnet gjort till souvenir.
I baren låter "Heroes” sönderspelad,
men staden med sin b-sida förblir
i stereo: det som händer, det som hände.
Det händer att historien gör en gir –
och 89 var den där och vände.
På bilderna från Brandenburger Tor
kan hoppet glimtas som så många kände.
"Die Wende” fyller trettio år i år.
De som känt hoppet svikas blir nu hörda.
En höst tar vintern slut och det blir vår –
men vilken vårsådd kommer vem få skörda?
Historiens väg är svårspådd: där den vänt
kan hela länder lätt bli överkörda.
I frånvaron av taggtråd och cement
är bilarna som ingen gränsvakt stoppar
ett blankt och rörligt nuets monument.
Och andra minnesmärken göms i kroppar.
"Historien” river faktiskt ingen mur.
De rivs av människor som är som droppar,
som droppar, droppar, och som holkar ur
de stenar andra människor lät samla,
tills ett novemberduggregn blir en skur
som får två–tre decennier att ramla.
En natt och trettio år är långt och kort.
Nånstans byggs nya murar när de gamla
blir liksom kvarglömda allt längre bort.
Från det förflutnas höstar drar dock vinden
och slänger gult mot molnens gråa fort
en näve lindlöv från Unter den Linden
och en från Tiergarten, från öst och väst
om den nu inte längre stängda grinden.
Där strövar jag i stadens höst som gäst
och lyssnar, letar rester att beskriva.
Det är min inre röst som jag hör mest,
som frågar: Vad ska byggas? Vem ska riva?
Att ingen mur i längden kan bestå
är väl för lätt sagt och att överdriva?
Om rummet läks, vad sker med tiden då?
Om spårvagnspår förbinder stadens delar,
förbinder det dess sår? Vad ser den på?
Det tycks mig som om staden liksom skelar.
