När tjugoårsjubileet för Berlinmurens fall firades för tio år sedan, 2009, bodde jag i Berlin. Jubileet var en stor sak. Det pratades om hela hösten och på själva kvällen den nionde november firades det grandiost vid Brandenburger Tor. Förbundskanslern Angela Merkel flankerades av inresta dignitärer som Hillary Clinton, Dmitrij Medvedev och Nicolas Sarkozy. Det hela fick sin höjdpunkt när en ”mur” av tusen överdimensionerade dominobrickor fälldes. Berlinarna var på tårna, så om man dök upp sent – som jag – var det svårt att komma nära och alls få en skymt av händelsen.
Visserligen höjdes det röster om att Tyskland fortfarande var delat mellan öst och väst ekonomiskt och socialt. Men det fanns vid årsdagen en stolthet över den fredliga revolutionen och ett hopp för framtiden. Den just omvalda Merkel var inte bara förbundsrepublikens dittills yngsta samt första kvinnliga kansler – den nionde november var den viktigaste symbolen att hon var ossi, östtysk, uppväxt i det fallna DDR.
Det finns fortfarande på många plan en skillnad mellan öst och väst.
Jubileer och minneshögtider är en stapelvara i Tyskland, som haft sin beskärda del av dramatiska omkastningar av samhället. Historien är en ständig referenspunkt, och årsdagar ger anledning att regelbundet dryfta vissa frågor om den egna identiteten. Vad betydde 1517 för den tyska kulturen (starten på reformationen)? Hur påverkade 1618 (starten på trettioåriga kriget) det tyskspråkiga Europa? Vad kan vi lära oss av 1933 (Hitlers maktövertagande)? Var det 1919 (Versaillesfreden) eller rent av 1848 (den misslyckade liberala revolutionen) som ledde till nazismen?
Nu är det dags för trettioårsjubileum av murens fall. Det är även 70 år sedan Väst- och Östtyskland formellt grundades som två olika stater 1949. Så frågan som ställs i år är:
Vad har uppdelningen och återföreningen för betydelse i dag, om någon?
Olika aspekter på återföreningen dyker med jämna mellanrum upp som diskussionsobjekt i offentligheten. I år har en stor fråga exempelvis varit hur privatiseringen av den östtyska ekonomin gick till i början av 1990-talet. Det finns fortfarande på många plan en skillnad mellan öst och väst. För den som vill ha svart på vitt i frågan finns det hårda fakta att tillgå. Generellt är arbetslösheten högre, BNP och löner lägre i öst än i väst (även om det finns regionala skillnader). Skillnaderna är också mentala. Vad Die Zeit visade i en stor undersökning härom veckan kan uppfattas som oroväckande: även om det ekonomiskt trots allt blivit bättre så är östtyskar missnöjda med den tyska demokratin. Särskilt anmärkningsvärt, menade man i Zeit, var att över 40 procent menade att man inte kunde tala friare i det nya Tyskland och att en majoritet ansåg sig vara sämre skyddade från statligt godtycke än i DDR-diktaturen.
Tyskland är så ett återförenat, delat land. De ekonomiska grunderna och de politiska följderna känner vi igen från många andra västländer: splittringen mellan centrum och periferi, mellan den globala kapitalismens vinnare och dess förlorare, har tagit sig uttryck i polarisering och missnöje med samhällets eliter. Men de generella utvecklingarna får alltid också en nationell politisk och kulturell färgning, och i Tyskland har den under de senaste decennierna främst formats längs öst-väst-axeln.
Att många östtyskar upplever en distans till samhällets eliter har en reell grund. Angela Merkel är ett undantag. Ser man till de tyska samhällseliterna inom politik, ekonomi och kultur, är personer med bakgrund i Östtyskland kraftigt underrepresenterade. Det har bland andra historikern Ilko Sascha-Kowalczuk tagit upp som ett problem i sin nya bok Die Übernahme. Kowalczuk understryker också den specifika mentala problematiken som återförenandet fört med sig och som man kunde ana i Die Zeits undersökning: östtyskarna förlorade inte bara sina arbeten, utan också sin sociala och kulturella status, sitt erkännande som jämlikar. De har ofta upplevt sig som andra klassens medborgare som paternalistiskt ses ner på från väst och inte är representerade i etablissemanget. Det har lett till en krutdurk som kanske först i dag ses explodera på riktigt, med det högerextrema Alternative für Deutschlands stora valframgångar, som i hög grad beror på det starka stödet partiet har i öst.
De globala politiska högdjuren saknas och det är talande att det inte är Merkel, utan den mer anonyme presidenten Frank-Walter Steinmeier som ska tala.
1989 firas så klart också i år, 2019. Berlin har haft en ”festivalvecka” med firanden, utställningar och samtal som förstås kulminerar vid Brandenburger Tor den nionde november. Men nog känns det som att entusiasmen har falnat något? De globala politiska högdjuren saknas och det är talande att det inte är Merkel, utan den mer anonyme presidenten Frank-Walter Steinmeier som ska tala.
Förbundskanslerns frånvaro symboliserar landets lite osäkra framtid. Merkel är visserligen fortfarande kansler. Men hon har slutat som partiledare för kristdemokraterna, och ska efter nästa val kliva ner som regeringschef, efter 16 långa år vid makten. I delstatsvalet i östtyska Thüringen (där tyska socialdemokraterna, SPD, höll sin första partikongress 1875) fick det traditionellt starka partiet SPD härom veckan historiskt låga 8,5 procent. Det största partiet blev där i stället vänsterpartiet Die Linke, som har rötter i DDR, med högerextrema AfD tätt bakom. Mittenpartiernas misslyckande har fått tyskar att viska om Weimarrepubliken, berömt för den politiskt polemiska situationen som ledde till demokratins sammanbrott.
Ja, se där, ännu en referens till historien. Men något snart sammanbrott för demokratin är trots allt inte i sikte i dag. Under Merkel har Tyskland ansetts vara kanske hela Europas mest ordningsamma stat. Men vid trettioårsjubileet finns en känsla av att den tyska ordningen kastats upp i luften. Det är oklart hur det hela landar. Därför lär entusiasmen och grandiositeten kring Brandenburger Tor vara mindre nu på lördag än den var 2009. En sak består dock, och är uppenbar – 1989 lever i allra högsta grad vidare hos tyskarna.
