Sedan debuten med ”Vimpelstaden” 1985 har Ann Jäderlunds poesi präglats av en kompromisslös inåtvändhet. Det ledde till en obegriplighetsdebatt med feministiska förtecken i samband med att andra boken ”Som en gång varit äng” kom ut. Åsa Beckman anklagade manliga kritiker för att vara dåliga läsare, och för att inte förstå den kvinnliga erfarenheten och det kvinnliga språket. Såhär i efterhand verkar beskyllningen något orättvis: Jäderlunds poesi är sällsamt sluten om sig själv. Den förutsätter en stor lyhördhet från läsaren oavsett kön.
Jäderlunds nya diktbok ”Ensamtal” är hennes elfte. I sin ordknapphet och koncentration påminner den just om hennes tidiga samlingar. Till skillnad från i dem finns dock här en tydlig referent utanför poesin. Boken bygger på Jäderlunds läsning av brevväxlingen mellan två av 1900-talets mest betydande författare, den rumänskfödde men tyskspråkige juden Paul Celan och österrikiska Ingeborg Bachmann. De båda träffas första gången i Wien 1948. Celan är 28 år gammal och på flykt från Bukarest, Bachmann är 22 och i färd med att skriva en avhandling i filosofi. De inleder en kärleksrelation men efter någon månad beger sig Celan vidare till Paris. Det dröjer över ett halvår innan första brevet skickas, därefter följer under en period på dryga 14 år nära 200 brev. Sedan några år tillbaka föreligger de i bokform på svenska, i vaken översättning av Lars-Inge Nilsson (Celan) och Linda Östergaard (Bachmann).
Titeln på Jäderlunds bok är särskilt välfunnen. Den fångar något väsentligt i de två författarnas brevväxling som ofta präglas av välvilja men mer sällan av ömsesidig förståelse. Breven liknar monologer, fulla av vardagliga bestyr och plötsligt frambrytande känslor, ursäkter eller anklagelser. Bachmann skriver till Celan: ”Paul, en dag skall vi tala med varandra.” Då har de redan växlat 132 brev. Hos Jäderlund återkommer språkförbistringen och oförmågan i poetisk förtätning: ”Jag ser/ inte de/ ord du/ utgår från” eller, mer våldsamt ”Mig har/ man/ huggit i/ hjärnan”.
Mycket längre än så är inte de flesta dikterna i ”Ensamtal” där frändskapen med brevväxlingen främst visar sig i ton och tema. Det är svårt att förstå denna lilla boks mäktiga verkan. Ord turneras och upprepas som ofta hos Jäderlund. Det är rytmiskt och klangrikt, som utsnitt ur ett tvekande, ändlöst tal:
Ingen har namn
ingen
alla vet det
men hör
bara namn
namnen och namnen
ingen har namn
men alla vet
Dikten utgör ett eget landskap, både i konkret och överförd mening. Genom de få och allmänna ord som Jäderlund använder för att teckna det framstår det i hög grad som ett tomrum. ”Ensamtal” består av sol, berg och flod, rymderna kan sägas utgöra en ekokammare. Mer oväntat är det återkommande ordet ister, liksom de talande nyorden mångvändbart och omklar.
Ett annat tema i samlingen är seendet, läsandet blir kroppsligt förnimbart: ”Rösten bränns/ jag kan se ordet/ det går genom ögat/ från hörseln/ det är giftigt/ med klar hastighet/ tala du med”. Några sidor längre fram står det:
Du skar själv
upp ögat
eller stack det
med en
tunn nål
jag förstår det
inte sekund
ens enda
sekund
Den är typiskt att den förståelse som förklaras i sjätte raden tvetydigt negeras i den sjunde. Allt är osäkert, diktens öppna betydelse blir till en konkret gestaltning av oförståelsen och ensamtalet. Samtidigt har isolationen sin motpol i sammansmältningen av kropp och natur, solen går genom aortan och en blommande arnika förbinds med gula fläcken.
När jag återvänder till Celans och Bachmanns brev efter att ha läst ”Ensamtal” framstår de delvis som nya. Olika meningar står ut, Bachmanns skarpa vädjanden och Celans underliga förmaningar: ”Flyg inte för mycket, Ingeborg. Kom ihåg att vi är ktoniska varelser.” Efter en av alla brytningar skriver hon till honom ”Att jag likväl älskar dig har efter detta blivit till min ensak” och senare ”Glöm inte att de ’otydligheter’ som du läxar upp mig för har sin grund i att jag talar i ett tomt rum.”
LÄS MER:Hanna Nordenhök ställer viktiga frågor om skrivande
Med ”Ensamtal” når Jäderlund fram till en klar men tung tydlighet. Efter hennes mer expansiva och disparata böcker på senare år ”djupa kärlek ingen” och ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” är det välkommet. Konsekvensen i ”Ensamtal” är både beundransvärd och njutbar. Med dikter som ”Till mig/ säger du/ till mig/ har ingen/ sagt du” fångar Jäderlund inte bara med smärtsam precision undertexten i de två poeternas brevväxling utan vad som närmast förefaller vara ett mänskligt predikament. Och där är vi tillbaka vid obegriplighetdebatten igen. När det kommer till talet går inte den viktiga skiljelinjen mellan den obegripliga poesin och det förment begripliga vardagsspråket, utan mellan mig själv och andra. Läsning är både det enklaste och det vackraste sättet att upphäva denna skillnad på.
