Replik: Killgissa inte om humaniorans kris

Göran Larsson menar i ett debattinlägg att det är humanisternas ansvar om allmänheten upplever humaniora som diffust. Lösningen är högre vetenskaplighet. En felaktig hållning, tycker Åsa Arping professor i litteraturvetenskap som menar att humaniorans roll är att ifrågasätta och granska sanningar.

ANNONS
|

Humanioraämnena runt om i landet blöder. Vid Göteborgs universitet handlar det om underskott i mångmiljonklassen. Ändå hävdar Humanistiska fakultetens prodekan Göran Larsson i en debattartikel i Göteborgs-Posten (12/10) att talet om humanioras kris "sannolikt" är överdrivet. Han bekymrar sig mer för att allmänheten inte vet vad humaniora är.

Larssons något överraskande lösning både på det vikande studentunderlaget och allmänhetens okunskap är att avkräva humanister samma vetenskapliga praxis som medicinare och naturvetare, eftersom dessa vetenskapsgrenar enligt en rapport från föreningen Vetenskap & Allmänhet allmänt anses bedriva "seriös och nyttig forskning". För att inte bli beskyllda för att vara "diffusa" och därmed riskera att tappa förtroende och framtida skattefinansiering måste även humanister tydligt kunna visa på skillnaden mellan vad som är sant eller falskt, menar Larsson.

ANNONS

LÄS MER:Att humaniora uppfattas som diffust är ett problem för humanister

Det finns flera proklamationer i prodekanens text som ingen skulle motsäga. All vetenskap ska kunna utsättas för kritisk granskning. Så sker också ständigt, i seminarierummen, vid disputationer, konferenser, sakkunniggranskningar och utvärderingar. All forskning ska bygga på grundlig empiri, tydliga frågeställningar och analyser som även inbegriper avvikande rön och motargument.

Betydligt mer problematiska är Larsson upprepade påståenden att all vetenskap måste handla om att tydligt klargöra vad som är sant och vad som är falskt, helst uppenbarligen på ett sätt som alla kan förstå. Flertalet humanister sysslar snarare med att ifrågasätta hävdvunna sanningar och granska bakomliggande perspektiv och försanthållanden.

Och varför är det ett problem att allmänheten inte har en klar och tydlig uppfattning om vad humaniora är, när inte ens vi som är verksamma inom fakultetsområdet verkar vara särskilt eniga?

Vi undersöker hur språk, idéer, tankar, uppfattningar och konstnärliga uttryck förändras över tid. Snarare än att fastslå sanningar, syftar de frågor vi ställer till att visa hur uppfattningar om vad som är sant, rätt, gott och skönt (i betydelsen vackert) är stadda i ständig rörelse.

Men det riktigt bekymmersamma med Larssons text är att den är full av just den typ av diffusa "killgissningar" som han beskyller en icke preciserad del av humaniora för att ägna sig åt: Humanioras kris är "sannolikt" överdriven, skillnaden när det gäller humanioralärares möjligheter att få forska är "antagligen inte speciellt stora" jämfört med angränsande områden, och "förmodligen" deltar fler humanister i det offentliga samtalet än ekonomer, ingenjörer och "de flesta" medicinare.

ANNONS

Varför har Göran Larsson inte bemödat sig att helt enkelt ta reda på hur det förhåller sig i dessa frågor, där det faktiskt finns sanningar i form av hårda fakta?

LÄS MER:"Bo Rothstein smutskastar oss utan grund"

Och varför är det ett problem att allmänheten inte har en klar och tydlig uppfattning om vad humaniora är, när inte ens vi som är verksamma inom fakultetsområdet verkar vara särskilt eniga? I sina yttre ramar är ju humaniora först och främst en organisatorisk konstruktion, bestående av ett antal olika discipliner (bland andra filosofi, historia, litteratur-, kulturvetenskap och olika språk) som har ansetts så närliggande att de också kan höra ihop administrativt och ekonomiskt (med den lägsta ersättningen från staten per student). Men det finns också stora inbördes olikheter, inte minst när det gäller just synen på kunskap.

Hellre än att känna till den högre utbildningens inre organisation borde människor i allmänhet, och för all del beslutsfattare, anslagsgivare och myndigheter, förstå att kunskaper i historia och språk, förståelse för olika religioner och ideologier och förmågan att tänka kritiskt, är centrala i ett demokratiskt och hållbart samhälle. Där har vi som forskar inom humaniora en viktig uppgift.

Åsa Arping är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS