Strax efter klockan 12 fick Peter Handke telefonsamtalet från Nobelkommitténs ordförande Anders Olsson. Men beskedet om Nobelpriset i litteratur ändrade inte hans dagsplaner.
När GP anlände till hans villa i Chaville utanför Paris var pristagaren ute på promenad i de vackra skogarna som sträcker sig ända bort till Versailles.
Någon timme senare kom han lugnt gående på uppfarten till sin villa och släppte in världspressen i sin välvuxna trädgård där äpplen och annan frukt låg på trädgårdsborden.
− Jag hade planerat skogspromenaden sedan tidigare, säger Peter Handke och visar en champinjon som han har i den mörka kavajens ficka.
− Och visst tänkte jag passa på att förbereda ett uttalande, men jag lyckades inte göra det samtidigt som jag promenerade.
Peter Handke har länge funnits med i spekulationerna om Nobelpriset. Den 76-årige författaren debuterade redan 1966 och tre år senare var hans första verk på svenska utgivet.
I mitten av 1990-talet uppstod en våldsam kontrovers kring hans skildring av Serbiens roll i de jugoslaviska krigen. Hans reseskildring från landet beskylldes för att förringa Serbiens krigsbrott. Själv menar han att texten bara är en problematiserande och mer sofistikerad beskrivning av situationen än den förenklade bild som han såg i västmedierna.
Men Peter Handke blev inte mindre kontroversiell när han talade på Slobodan Milošević begravning 2006.
Naturligtvis fick Peter Handke svara på frågor om dessa händelser som stämplat honom som en kontroversiell författare.
− Alla vet vad som hände med mig när jag skrev om inbördeskriget i Jugoslavien. Det blev ett ramaskri, som jag själv inte kunde förstå. Det var därför ett mycket modigt beslut av Akademien i Stockholm att ge mig priset.
Under presskonferensen i trädgården ställdes frågan om han ändrat åsikt om inbördeskriget.
− Jag har inte intagit någon position i den frågan.
Men du talade på Milošević begravning, frågade journalisterna.
− Är det ett brott? Känner någon av journalisterna här att det är ett brott.
Peter Handke betonade att hans yrke är författarens, inte journalistens.
Ett kritiserat val
I Sverige har valet av Nobelpristagare redan väckt kritik och kallats ”bisarrt” och ”tondövt”.
Men den nykorade Nobelpristagaren hoppas nu få ett ”universellt” erkännande av sin omfattande produktion. Han förklarade att han kommer till Stockholm för att ta emot priset i december.
− Men jag vänder mig mot dem som säger att jag vunnit Nobelpriset. Jag gillar inte det uttrycket och jag har inte en vinnarnatur.
När akademins ständige sekreterare ringde upp trodde först Peter Handke att det var juristen på hans tyska förlag som var i andra änden av telefonen. Rösterna var identiskt lika.
Han förklarade att han visserligen var förvånad över att priskommittén vågat välja honom, men kände samtidigt ett fridfullt lugn.
− Ja, det var väldigt modigt av dem att fatta beslutet.
Har fortfarande mycket att berätta
Han tänker fortsätta sitt liv på samma sätt som tidigare trots den stora uppmärksamhet som priset ger.
− Ja, man fortsätter sitt liv bara. Jag har fortfarande saker att berätta, skapa och fantisera om.
− Som Ibsen sa några månader innan han dog, det finns en massa pilar kvar att skjuta. Men jag vågar inte säga detsamma. Ibsen dog några månader senare, och jag är också rädd att det skulle kunna hända mig på samma sätt.
Peter Handke vill varken rekommendera vilken av hans böcker man ska läsa i första hand om hans författarskap är okänt för läsaren. Han vill inte heller, på GP:s fråga, säga vem som bör få Nobelpriset i litteratur nästa år:
− Jag vet inte… Georges Simenon…
Förmodligen är den nya pristagaren lite ironisk eftersom den franska deckarförfattaren har varit död i många år och därför inte kan tilldelas priset.
