”Förstå att här nere finns inget hopp”. Det är en nyckelmening i en bok full av sådana. För när Pär Lagerkvists ”Dvärgen” publicerades 1944 tolkades handlingen om en dvärg vid en italiensk renässansfurstes hov mot bakgrund av nazismen. Den namnlöse Dvärgen är en ond, hopplös figur som njuter av blodbad. Romanen, skriven i dagboksform, innehåller rashat och beskriver hur flyktingförakt frodas.
Men från krigets 1940-tal och en källarhåla i 1500-talets Italien går också en större linje av onda sanningssägare och kloaknarrar ända till våra dagar. Närmare bestämt till det fiktiva Gotham som under tidigt 1980-tal befinner sig i fritt fall i Todd Phillips nya, omsusade film ”Joker”.
Joker-karaktären har sina rötter i Victor Hugos roman ”Skrattmänniskan” (1869), eller snarare i stumfilmen med samma namn från 1928. Ett turnerande sällskap köper barn för att deformera och sälja dem som narrar. Huvudpersonen Gwynplaine – en så tydlig förlaga till Jokern att det syns än i dag – får ett groteskt grin som han uppträder med på en freakshow.
LÄS MER:De har spelat Jokern på vita duken
Batmanboven är således sprungen ur samma funktion som Lagerkvists dvärg. I romanen, som nu spelas på Stadsteatern i Ashkan Gods regi, är dvärgen till för att roa herrarna och kammarpigorna när han häller upp vin. Medan han inuti kokar av förakt mot människosläktet. Förutom, på fascistmanér, mot starka män.
Dvärgen vet inte ens vad ett leende är, han är ingen narr enligt sig själv.
Seklerna är fyllda av grenar på det här trädet: pantomimvärldens onda Demonkung och den tvetydiga Harlekin i Commedia dell'arten som lånade namn och utseende från djävulsfiguren i medeltida passionsspel. Eller Todd Brownings film ”Freaks” (1932) och Bob Dylans låt ”Jokerman” (1983).
För den ur samvaron utstötta människan fascinerar och skrämmer. Dvärgen förklarar varför: ”Rädslan för något inom sig när de möter mig. Varelsen som kan komma fram”.
Jokern, eller Arthur Fleck som han heter i Phillips film, lever inte i en tid av dvärgtjänare. Men han är gycklare – en hyrclown och amatörståuppare. Och har hamnat i underhållningsindustrin av samma vanskapta anledning som Dvärgen eller Gwynplaine: han har ett tvångsmässigt skratt som fastnar i halsen med ett äckligt kvävande ljud. Varpå han räcker över en lapp om sin opassande åkomma.
LÄS MER:Recension: "Joker"
I Gotham är det samhällets upplösta skyddsnät som gör att mentalsjukdom får blomma ut. Samma känsla av obetydlighet – eller desperat jakt på att betyda något – präglar Flecks tillvaro som Dvärgens. I filmens första scen jonglerar han i clownkläder utanför en tevebutik i konkurs. Han blir bestulen på ”Allt ska bort”-skylten och brutalt misshandlad i en gränd.
Dvärgen vet inte ens vad ett leende är, han är ingen narr enligt sig själv. Men precis som åt Fleck – i en utveckling som placerar ”Joker” i en tid av osmickrande virala mobbingklipp – skrattas det åt dvärgen. Inte med honom. Fleck fantiserar om en talkshow ledd av Robert De Niros karaktär, och den som har sett Martin Scorseses ”King of Comedy” från 1983 förstår att även detta är en kommentar till ”underhållande” sanningssägare i mediekomplexet.
Egentligen är Lagerkvists dvärgmonster mer lik Heath Ledgers Joker än Phoenix upplaga.
Fast, vilket lägger Philips film närmare både dagens verklighet och den filmkulturella era intrigen placeras i, så är det i ”Joker” uppenbart att detta inte bara drabbar en sjuk man. När Fleck besöker vården som ska försvinna i en nedskärning så förklarar den bistra socialsekreteraren att ingen bryr sig om sådana som han.
”Inte om mig heller”, tillägger hon.
Om Lagerkvists dvärg övervägande kan läsas som en absolut ond figur – han känner bara glädje inför åsynen av en massaker, lever på hat och avskyr särskilt kvinnor – så är det en masskjutning som föder Jokern. Flecks ondska är alltså skapad. Han har förstås jämförts med Travis Bickle i ”Taxi driver” (1976) men det går utmärkt att se andra nihilistiska storstadsporträtt bakom ”Joker”, som filmen ”Hardcore” (1979).
LÄS MER:Recension: "Dvärgen" – Göteborgs stadsteater
Paul Schrader som skrev båda filmerna såg dem som syskon. Kalvinisten från Mellanvästern som i ”Hardcore” söker sin dotter i porrträsket, brutaliseras och – i likhet med John Wayne i ”Förföljaren” (1956) – förstår att han obönhörligen har förändrats. Så när Jokern i en upploppsscen lyfts upp på motorhuven som en mörk messias har han genomgått en vriden, sinnessjuk variant av denna transformation. Precis som männen i de besläktade filmerna är han bortom möjligheten till normal gemenskap.
Just därför är egentligen Lagerkvists dvärgmonster mer lik Heath Ledgers Joker (från ”The dark knight”, 2008) än Phoenix upplaga. Ledgers Joker hade inget ursprung och inga motiv. Phoenix Joker måste födas fram, och får något som i alla fall liknar publikens sympati.
Kanske är det därför den nye Jokern kan betraktas ur ett annat samtidsprisma om ”utanförskap”. De som står utanför samhällsgemenskapen så pass att de antas – eller bara själva anser – att de har så lite att förlora att de kan tala större sanning än andra. De utfrysta som har radikaliserats och slaktar heliga kor. Eller tror att de gör det.
Jokern blir folkets hjälte för att det tolkas som att han ger sig på makten till förmån för den lilla människan.
De är förstås inget modernt fenomen, eller ens uppfunnet i ett renässansslott. Så här låter det i Psaltaren om dessa ”gudlösa”: ”Ser du en tjuv samtycker du med honom, med äktenskapsbrytare slår du följe. Du sprider ondska med din mun och spinner svek med din tunga. Du sitter och förtalar din bror, du smutskastar din mors son!”
Dvärgen säger också sanningar om sin tids heliga ko, Jesus. Han spinner svek i mäktiga öron och har lika lite till övers för pestsjuka massor som för dåtidens stjärnskådande intelligentia. Jokern blir folkets hjälte för att det tolkas som att han ger sig på makten till förmån för den lilla människan. En inte ovanlig syn hos självutnämnda mediedissidenter och kommentarsfältsjokrar.
Men den som vill leka med den påstått sanningssägande elden – så flitigt förekommande i dag – bör betrakta två parallellscener i ”Dvärgen” och ”Joker”: ”Vem vet vad jag, dvärgen, reder till för brygd i mitt innersta?”, undrar Lagerkvists ränksmidare. Och får ordlöst svar från Fleck som i sina klumpiga clownskor dansar och sjunger på ett barnsjukhus – när hans pistol plötsligt faller ur fickan.
Det är knappast en slump att kulturen återigen varnar för de brygder som kokar i hopplösheten – eller varför samhällets behov av narrar är lika omättligt som farligt.
