Hej, jag heter Marcus och jag är husgöteborgare. Prefixet “hus” sätts framför ord som “blatte” och “kvinna” för att anklaga någon för att gå överhetens ärenden. Den enda minoriteten jag tillhör är “göteborgare i Stockholm” och det är en kamp att inte hela tiden vara exakt det som andra förväntar sig av en.
De vet hur de vill ha oss: käcka med en bottenlös brunn ur vilken vi kan håva upp ordvitsar och personliga anekdoter om Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren. Jag vet inte vems fel det är att bilden av oss blev såhär. Men förmodligen Lasse Kronérs. Varför är han så jävla glad? Kan jag få tusen av det han tar tack? Jag klarar nämligen inte av att leva upp till omvärldens göteborgskrav på mig så mycket längre.
LÄS MER:Hallå där, Marcus Berggren - GP:s nya krönikör!
För det är ju så, att den enda kraften i en som övertrumfar ens mediokra personlighet är viljan att bli omtyckt. Jag vet inte hur ni gör när ni är utanför stan, men jag sätter på mig skämthatten och kör tills någon får åka in akut. Oftast är det jag, tyvärr. Ingen har sett mig ledsen sedan jag flyttade till Stockholm förutom min tjej, psykolog och toaspegel. Och de tre är samma person. Skoja! Nu gjorde jag det igen.
När jag är hemma i Göteborg känner jag genuin lycka över att jag får vara ledsen. Vi är ju det ibland. Göteborgarna uppfann lipsill-popen som uteslutande handlar om traumat att som vit medelklass ha blivit nekad fyllehångel med en som heter Eva en gång för tio år sedan. Det har hänt alla nu levande människor men det är bara vi som ringer och bokar Ullevi fyra gånger för att kunna gnälla om det.
LÄS MER: "Nej out west!"
Det är bara folk från utomsocknes som frågar “e du go eller?”. Och det är jag men inte på det sättet dom tror, som i käck fräckisexpert, utan i ordets rätta bemärkelse: psykiskt instabil. Det är jag absolut och jag tänker sluta skämmas för det. Det är bara idioter som är glada, det vet ju alla som inte är idioter. Fö̈r vad finns det att glädjas åt egentligen? Håkan Hellström har emigrerat till skatteparadiset Portugal och Sonya Hedenbratt är fortfarande död, sist jag tittade efter.
LÄS MER:Succé-komikern Marcus Berggren gör humorserie om småkorkat mc-gäng
Nyligen var jag på Lunds humorfestival och uppträdde. Dagen efter lommade jag runt på stan, bakfull som Kaj Linna dagen efter frigivningen, knäckt och deprimerad. Bara timmar tidigare hade jag hängt i en taklampa på en nattklubb och skrikit putslustigheter tills att jag tuggade fradga. Alkohol tänker ni. Yttre blick säger jag.
Då fick jag syn på ett sällskap yngre kollegor som satt på en uteservering och hade slät hy och appar. Genast ryckte jag mig själv ur mina mörka dimmor och började krampaktigt steppa rädd att inte få finnas om jag inte är så som vi vill ha våra göteborgare: exakt som Per Andersson.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men ibland saknar jag Marcus Birro och hans sätt att vara göteborgare. Säga vad man vill om honom, men han var i alla fall inte käck. Där har många göteborgare något att lära. Vi måste våga visa upp våra trötta ansikten trots att det går emot varenda cell i våra väsen. “Det är svårt men går ändå”, för att citera min Håkan. Håkan Hemlin alltså.
