Jag älskar när poesi lyckas göra mig vilsen och osäker på vad som egentligen står på spel. Det gör mig ödmjuk, jag börjar lystra på språket, söka samband, hemliga koder och avsikter. I bästa fall känner jag mig som en mycket lyckad detektiv, i sämsta, som en åsna. När jag läser Judith Kiros fantastiskt välskrivna "O", en hybrid av poesi och essä, känner jag mig snarare som en detektiv på en åsna.
LÄS MER:Recension: "Det som inte kan utplånas" – Felicia Mulinari
Redan titeln är vilseförande, för jag tänker först på den erotiska klassikern "Berättelsen om O" av Pauline Réage, där en ung kvinna får upptäcka den sexuella underkastelsens njutningar på ett franskt slott. I Kiros fall rör det sig först och främst om ”O” som i Othello, den moriske generalen i Venedig som drevs av en vit man att döda sin vita, oskyldiga hustru, för att sen, i eftertankens kranka blekhet, ta sitt eget liv. Han har blivit vad folk alltid befarat att han var, en hänsynslös vilding. Tragedin ligger inte bara i dådet, utan lika mycket i att Othello tvingats tillbaks till sin kropp, sin hud, uppfyllt sin roll. Ridå.
O kommer sedan att genomgå flera reningsbad utan att nödvändigtvis tvättas ren från skuld. En gång slav, alltid slav, eller? frågar Kiros retoriskt. Kiros förlorar sig sen i en rad postkoloniala teorier som aldrig tas särskilt långt. Inte heller ämnet svartsjuka ägnas någon djupare analys, vilket är märkligt med tanke på ”svartsjukans” möjligheter till ordlekar. Kiros är mer upptagen av den tudelning som sker i det koloniserade subjektet, en klyvnad som Frantz Fanon såg som ett direkt resultat av kolonialt förtryck. Ju närmare kolonialmaktens centrum man kommer, desto vitare blir man, och denna vithet, framstår som vanligt som ond, lika falsk som den svärta som Laurence Olivier målade ansiktet med, eller den svarthet som Paul Robeson förväntades inkarnera, när de spelade Othello.
Diktjaget bekänner i Kiros metaforiska lyrik aldrig färg, utan opererar likt en skinnflådd målare som doppar penseln i kroppens inre: i blodets, mjölkens och den svarta gallans tinkturer, för att sedan befria dem från determinismens bojor. Den svarta mannen blir kvinna, som blir vit, som blir ett neutrum, ett O som kan se både i svart, vitt, rött, och blått. Inte heller tiden får en tydlig kronologisk kurva. På ett ställe är det Shakespeare som läser Fanon. Det är på det hela taget fiffigt, men det blir aldrig riktigt radikalt.
Det är på det hela taget fiffigt, men det blir aldrig riktigt radikalt.
Men "O" handlar inte bara om Othello, utan också om kannibalens självkärlek, om den godtyckliga sorteringsprocessen på Migrationsverket, om allt det som inte sägs eller kan sägas: ”En black om foten, bättre än tio i skogen”, om vad som händer när man riktar sig mot tomrummet som kallas Gud och inget finner, och om en rad andra saker som åsnan inom mig inte förstår. Och tur är det. Den goda konsten får oss alltid att bli vän med vår icke-förståelse.
Det finns som alltid mycket lite ljus i mörkrets hjärta. När uppstod mörkret? I samma ögonblick som man får sitt namn, sina höfter, sitt leende. Vi är våra egna bödlar som utplånar oss själva. Den andre förblir kluven i Kiros tappning, både innanför och utanför, likt Hermes, tjuvarnas gud, eller dess medeltida reinkarnation – trickstern som hela tiden befinner sig med en fot i avgrunden. Jag vet inte om Frantz Fanon hade rätt, och att denna klyvnad endast tillhör den koloniserade, men jag är övertygad om att en oerhört lovande poet sett dagens ljus, och det är glädjande nog.
