”Ni är för många!” är ett av den politiska debattens vanligaste budskap nu för tiden. Det gäller aldrig skattesmitare, oljebolag eller rasistiska slagord i medierna. I stället är det invandrare (de ska hem), tiggare (de ska bort) och transpersoner (de ska sluta vara trans). I DN tyckte nämligen Hanne Kjöller nyligen (27/8) att det verkar finnas för många transpersoner. Hon skriver det aldrig rakt ut, men det är den underliggande premissen: hon skriver att för många barn remitteras till transvården och att för många av dem får hormonbehandling.
Kjöller hämtar stöd från samma samling av halvsanningar och misstolkade forskningsrapporter som Uppdrag Granskning i vårens reportage om transvården. Det är faktafel som vi borde ha gjort oss av med redan i förra omgången av den här debatten. Psykologen Matilda Wurm har gjort en föredömlig översyn av hur vården fungerar och hur forskningsläget ser ut i en artikel i Psykolog-Tidningen (27/8).
Kortfattat är utredningarna långa och noggranna, ännu längre och noggrannare för ungdomar. Hormonbehandling kommer oftast sent i processen, sällan för någon under 16. Ångrarna är fortfarande få och vikten av att ungdomar får stöd av sina föräldrar enorm. Det är den enskilt viktigaste faktorn för att unga transpersoner ska må bra. Faktum är att det enda som den förment nya gruppen av transpersoner har gemensamt verkar vara att de har föräldrar, som inte vill acceptera att barnen är trans.
Det är talande att ungdomarnas perspektiv återigen helt saknas.
”Jag jämställer inte transaktivister av det slaget med Mansons mördarsekt” skriver Kjöller och det tackar vi för.
Inte nog med att transpersoner blivit för många: de uppträder i grupp. ”Jag jämställer inte transaktivister av det slaget med Mansons mördarsekt” skriver Kjöller och det tackar vi för. Hon bara jämför och finner likheter. Inte för att transpersoner mördar någon, eller gör något som är värre än att ta hand om varandra, visa omtanke och säga att ”om dina föräldrar inte accepterar dig, finns vi här”. Det är en sorts solidaritet som alltid har funnits i hbtq-kretsar: man tar hand om varandra när samhället vägrar.
Jag vill inte jämställa Kjöller med Åke Green, jag kan bara konstatera att det finns likheter: båda använder sjukdomsmetaforer för att prata om hbtq-personer. För när Kjöller läser om ungdomar som gör det naturligaste i världen – söker information på internet när de misstänker att de kan vara transperson – då ser hon ”sociala smittvägar” och transaktivister som försöker ”rekrytera”.
Varje offentlig transperson är förstås effektiv propaganda för tanken att också vi kan vara lyckliga.
Varje offentlig transperson är förstås effektiv propaganda för tanken att också vi kan vara lyckliga. Är vi för många i offentligheten, också? Ska vi kanske kvoteras och våra berättelser censureras för att inte locka fler i fördärvet?
Den enda debatt vi borde föra om transvården, är hur den blir bättre. Det gör man inte genom att jämföra transpersoner med smittor och mördarsekter, sprida myter och halvsanningar, misstänkliggöra vården och ge föräldrar som inte accepterar sina barn vatten på sin kvarn.
Det var inte länge sedan det spekulerades i om det var hormoner i dricksvattnet eller sociala smitthärdar som orsakade att allt fler kom ut som homo- och bisexuella. Oavsett vilket var man överens om en sak: ”Ni är för många!”. När antalet öppna transpersoner nu ökar vill många återigen skylla på social smitta. Som om inte fler rättigheter, ökad acceptans och minskande transfobi naturligt leder till exakt detta, att den straighta cisnormativa världssynen blir omkullkastad: det normala är inte så vanligt som vi hade trott.