Författaren Sven Lindqvist gick bort efter en tids sjukdom. Han blev 87 år gammal.
Författaren Sven Lindqvist gick bort efter en tids sjukdom. Han blev 87 år gammal. Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Sven Lindqvist en av dem som öppnade konservburken Sverige

Av pur kärlek till skönheten bestämde han sig för att skriva om människans styggelse: våldet, förtrycket, skriver Ulrika Knutson om författaren Sven Lindqvist.

ANNONS
|

Sven Lindqvist är död, 87 år gammal.

Redan i debutboken "Ett förslag" (1955) redovisar den 23-årige Sven Lindqvist sina avsikter. Som motto citerar han Eyvind Johnsons "Krilon":

- Det här är inte lyrik och inte filosofi, det är iakttagelser och funderingar.

Under ett halvt sekels författarskap blev iakttagelserna skarpare och funderingarna djärvare, men han släppte aldrig riktigt taget om lyrik och filosofi. Hans stora genombrott, "Myten om Wu Tao-Zu" (1967) handlar om en gammal konstnär som stiger in i sin målning, och försöker leva där. Men det är också en bok om Sveriges - och Svens - fysiska verklighet, och hans försök att förstå Kina, traditionen, moderniteten och allas vårt vara. '

ANNONS

LÄS MER:Sven Lindqvist öppnade svensk litteratur för världen

Eftersom han alltid tassat i hälarna på västerlandets mest utsökta esteter, från Herman Hesse till Vilhelm Ekelund, kanske redan den unge Sven Lindqvist slog knut på sig själv, för att försöka göra något annat. Av pur kärlek till skönheten bestämde han sig för att skriva om människans styggelse: våldet, förtrycket, vår obetvingliga drift att trampa ned vår nästa. Innan ondskans problem var löst kunde man inte ogarderat ägna sig åt skönheten.

Reste ut i världen

Paradoxalt nog är det vidriga ämnen som livar upp författaren; det finns ett nästan lyckligt berättardriv när han öser ur mörka källor och förträngda fakta - som måste förmedlas. Ingen kunde uttrycka passionen för arkiv bättre än Sven Lindqvist, alltid med de runda glasögonen uppskjutna i pannan, som en extra blick.

Ryktet säger att den unge reportern Sven Lindqvist förskansade sig i biblioteket och läste på om världen, innan han reste ut i den. Sedan fick informanterna bekräfta det han hade läst sig till. Säkert är det delvis sant, och säkert hade han lånat metoden av Jan Myrdal. Så färdades de stora resenärerna, som öppnade konservburken Sverige på sextiotalet.

LÄS MER:Recension: Jan Myrdal – Ett andra anstånd

Mer än ett decennium ägnade Sven Lindqvist åt att dissekera Europas och västvärldens 1900-talshistoria av rasism och folkmord. Hans första bok i ämnet hade titeln "Utrota varenda jävel", ett citat av Mistah Kurz i Joseph Conrads "Mörkrets hjärta". Kolonialismen bar fröet till de moderna utrotningskrigen, menar Sven Lindqvist. Demokratierna kunde inte slå sig för bröstet. Det är lätt att hålla med, men tyvärr dras Lindqvists skildring ner av en materiellt snäv syn på Förintelsen. Där har han fel. Det var inte för ekonomisk vinnings skull som Hitler mördade Europas judar.

ANNONS

Vägrade vara ideolog

Lindqvist manar oss också att leta hemmavid: "Gräv där du står", om cementarbetarnas villkor på jobbet blev recept för en folkrörelse. Men socialdemokraten Lindqvist värjde sig mot att kallas ideolog: "Reportagens udd är till för vissa bestämda värderingar, men inte för sådana totala åskådningar som kallas för ideologier."

Den artonårigge gymnasisten Pär Wästberg beskriver sin skolkamrat, och konstaterar att flera retar sig på Svenne. "Han vet hur allt ska vara. Han är en utopist, genomtänkt, med klara mål; kopplar aldrig av, inget får vara lek och strunt. Han blir säkert något stort med sin energi, dock ej poet."

Älskade ökenlandskapet

Inte heller erotik fick vara alltför mycket lek och strunt, enligt Lindqvists böcker i ämnet, "En älskares dagbok" och "En gift mans dagbok". Beskrivningen av hur Sven förför Ci, med hjälp av den fromma Emilia Fogelklous kyska handledning i hur man "smeker varandra med atmosfärer", tillhör den svenska litteraturens höjdpunkter - och gåtor. En besläktad gåta är också hur den stränge moralisten Sven Lindqvist klarade sig utan Gud. Det blev nog ensamt i längden.

Kanske var det därför han sökte sig till öknen, som var och förblev hans favoritlandskap, både i Sahara och i Australiens inre.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS