Skådespelaren och författaren Jonas Karlsson debuterade 2007 med novellsamlingen "Det andra målet".
Skådespelaren och författaren Jonas Karlsson debuterade 2007 med novellsamlingen "Det andra målet". Bild: Magnus Liam Karlsson

Recension: "Regnmannen" – Jonas Karlsson

När den är som bäst är Jonas Karlssons roman en fin och humoristisk skildring av åldrande, ensamhet och sorg. När den är som sämst är den ganska tråkig, skriver Fanny Wijk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ingemars fru Inger har gått bort. Nu är han ensam kvar med hennes rosenbuskar i deras gemensamma trädgård i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Inger älskade sina rosor, så nu sköter Ingemar dem närmast maniskt. Klipper och gödslar och vattnar. Men i Sverige råder torka, det har det inte regnat på månader. Bönderna slår larm, politikerna har panik, grannarna vakar över varandra för att se så att ingen överträder bevattningsförbudet. Räddningen blir den rostiga kranen på baksidan av Ingemars trädgård.

LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Jonas Karlssons debutnovellsamling

Ramen till Jonas Karlssons roman “Regnmannen” är en om sorg, åldrande och ensamhet. Om att tvingas reflektera över sitt eget liv när ett annat liv tar slut. Den skildrar också ett liv på teatern, då Ingemar har varit teaterdirektör och offrat allt för sin karriär, stundvis försummat sin familj och sina barn för sena kvällar och halvgenomtänkta konstnärliga beslut.

ANNONS

Jag hade önskat att Karlsson hade hoppat över ett par av sina detaljerade sidospår och i stället vågat sig lite närmre smärtan och det svåra i berättelsens kärna: vad händer med en människa när ens livskamrat och förälder dör.

Men efter pensionen finns inte mycket kvar förutom de snokande grannarna som han helst inte vill ha att göra med. Då och då kommer den plikttrogne sonen och hälsar på, han ser sin åldrade far och blir orolig, men för Ingemar känns det mest som att han “sitter som på nålar” och väntar på att få åka hem.

När “Regnmannen” är som bäst är den en humoristisk och fin vardagsskildring. I små scener är dialogen mellan den tvära gubben och hans förskräckligt svenska grannar, en blandning av besserwissrar och gödselexperter och rakt av narcissister, en underhållande inblick i ett inbillat villaliv. Även skildringen av livet på teatern är välskriven och reflekterande.

Bild: Wahlström & Wistam

Men till stor del är boken faktiskt ganska tråkig. Den mystiska kranen på baksidan av huset ger Ingemar ett slags maktposition som han tycks ha saknat i sitt liv och tvingar honom till relationer med andra människor. Det är en smart skröna, som får alldeles för mycket fokus.

Jag hade önskat att Karlsson hade hoppat över ett par av sina detaljerade sidospår och i stället vågat sig lite närmre smärtan och det svåra i berättelsens kärna: vad händer med en människa när ens livskamrat och förälder dör. Jag vill lite närmre Ingemars, hans störiga granne Burmans och upptagna sonen Eriks känslor och längre bort från regndroppar på fönsterblecket och kommunpolitiker som tar misslyckade selfies på kontoret.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS