Sedan den skönlitterära debuten med “Herredjuret” (2011) har jag läst Mattias Hagbergs böcker med stort intresse. I en författargeneration som påfallande ofta gräver där den står – i den egna familjekrönikan, uppväxtmiljön, frihetskampen, kärlekshistorien – riktar han sig utåt, mot de stora, allmängiltiga frågorna, gärna i gränslandet mellan litterärt och dokumentärt, på många sätt mer forskare än diktare.
Hans huvudpersoner är också gärna vetenskapsmän; i “Herredjuret” den historiskt dokumenterade naturfotografen och jägaren David Sjölander, i “De användbara” (2015) den fiktive läkaren Ludwig Malmström. Historierna förläggs till avlägsna, isolerade platser i det förflutna; i den senaste romanen, “Syndavittnet” (2017), fick vi följa en piga hos en präst på en gudsförgäten ö i norra ishavet under första världskriget.
Hagberg är med andra ord en författare med ett ärende som går utanför det dagsaktuella, närliggande och autofiktiva. Han tar den medvetna risken att kallas pretentiös – jag har säkert gjort det själv – när han med stort allvar väver berättelser som kretsar kring 1900-talets stora kontinentalförskjutningar, kring kolonialism, rasbiologi och ideologisk fundamentalism. Hans verkliga uppdrag, inbillar jag mig, är att kartlägga mänsklighetens yttersta gränser.
Den nya romanen, “Skallarna”, fortsätter det som på fliken beskrivs som "en planerad serie om den lilla människans möte med de stora idéernas ofullkomlighet”. Men här öppnas också upp för en ny sida av författarskapet när Hagberg för första gången presenterar ett alter ego, en skribent med initialerna M H som börjar forska i arkeologen Edvard Ängströms gåtfulla försvinnande under en expedition i norra Lappland. Det enda spåret är ett fotografi på samiska kranier som sägs vara taget i Karesuando 1925. Ängström gör därmed en mycket typiskt hagbergsk entré; den rasistiska exploateringen av samer var temat redan för boken “Rekviem för en vanskapt” (2012).
M H är klichébilden av den ironiska generationens inpyrt narcissistiska författare, de som tog över taktpinnen efter murens fall och kommunismens sammanbrott, de skulle komma att forma 1990-talet
Det intressanta är dock M H själv, som inte är ett dugg lik den uppenbarligen produktive och idérike Mattias Hagberg, utan i stället är en författare på dekis, dessutom i en tid som inte är vår. Året är 1990, vi befinner oss i Uppsala (rasbiologins huvudstad!) och M H har efter många år av publikframgångar slutat skriva och isolerat sig i sin stora våning, äcklad inför en kommersialiserad litterär och intellektuell offentlighet där åsikter är “hårdvaluta”. Det mest utmärkande attribut han har försetts med är sitt tvångsmässiga kedjerökande, vilket för tanken till Per Hagmans debut “Cigarett” (1991). M H är klichébilden av den ironiska generationens inpyrt narcissistiska författare, de som tog över taktpinnen efter murens fall och kommunismens sammanbrott, de skulle komma att forma 1990-talet: “Jag var övertygad om att författarskapet krävde egenkärlek, en sorts självupptagenhet som skulle skärpa mina sinnen och ge mig en djupare insikt om mig själv.”
Så får han alltså kunskap om den mystiske Edvard Ängström och blir besatt, söker upp forskare, letar på antikvariat, blir själv en arkeolog, grävande ner genom sedimenten och fragmenten. Gradvis dras M H upp ur håglösheten och navelskådandet, ut mot en historia som kräver en berättare.
Med säkra händer bygger han upp en stämning utan att någonsin förlösa den och så här långt in i författarskapet har jag insett att Hagberg inte ser detta som ett misslyckande utan som en kvalitet.
Som i sina tidigare romaner har Hagberg en stor, i mina ögon överdriven, tro på suggestionen och förtätningen som litterärt verktyg. Det ska gå sakta, det ska vara trevande och osäkert, med en diffus oro som långsamt gnager sig in i romanen. Med säkra händer bygger han upp en stämning utan att någonsin förlösa den och så här långt in i författarskapet har jag insett att Hagberg inte ser detta som ett misslyckande utan som en kvalitet. När M H till exempel på sidan 235, när mindre än 20 sidor återstår av boken, konstaterar att “Det fanns verkligen inga fasta punkter i den här historien, ingenstans att fästa tanken”, så låter det kanske som en besvikelse, men tvärtom är det författaren själv som stolt visar upp sitt hantverk.
Värre är det med den skräck- och äventyrsbetonade historien om Ängströms polarexpedition 1925, som M H så småningom blottlägger. Här är författaren förvisso i sitt rätta element: de tomma vidderna, den sammanbitne arkeologen i en allt mer desperat situation tillsammans med sin undergivna assistent. Men det slarvas med berättandet, miljöerna och porträtten blir schematiska och det maktkritiska anslaget från exempelvis “De användbara” ersatts av ett närmast pojkboksromantiskt tonfall med drag av Tintin och Jules Verne snarare än, låt säga, Peter Høegs “Fröken Smillas känsla för snö”.
Med detta sagt är “Skallarna” en fantasieggande roman som man sträckläser, möjligen med enstaka avbrott för att kolla kartan över Lappland och drömma om en egen vildmarksresa. I väntan på det fortsätter jag mer än gärna att ta rygg på M H, in i texten, ut i det okända, till platsen vi är villiga att riskera allt för att nå.
Mattias Hagberg är kritiker och krönikör på GP Kultur. Därför recenseras "Skallarna" av Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen.
