Jag vill inte säga hur, men jag är på sätt och vis släkt med de svenska barnen till IS-krigarna från Göteborg som nu är döda. Det omskrivna paret har efterlämnat sju barn, alla svenska medborgare, som befinner sig i ett flyktingläger i Al Hol i nordöstra Syrien.
De första bilderna av barnen på sjukhuset är publicerade i El País. Det är de uppspärrade ögonen hos det yngsta av dessa barn som nu etsats sig fast i mig, på samma sätt som bilderna på Alan Kurdi gjorde i september 2015. Det yngsta barnet, en pojke, blond, blåögd, är inte ens ett år och befinner sig på ett kurdiskt fältsjukhus. Han är utmärglad, undernärd, med vidöppna ögon stirrar han med tom blick in i intet, kanske ser han döden. Bredvid honom ligger två andra barn, de sover, de har också förlorat sina föräldrar när IS sista fäste i Baghouz intogs.
Totalt finns det 75 barn på sjukhuset, alla under fyra år, alla lider av sjukdomar, lunginflammation, hypotermi, näringsbrist. Många fler, 123, har dött det här året. De som fortfarande lever är utlämnade till ett fåtal sjuksköterskor som gör vad de kan i väntan på att omvärlden ska ta ansvar för att ta hem barn till utländska krigare som anslutit sig till terrorgruppen.
Jag vet att det svenska paret hade fyra barn när de lämnade Göteborg, två var tvillingar. Jag har inte träffat dem personligen, men jag har sett filmklipp när de leker aningslösa om den situation som deras föräldrar har försatt dem i. Jag känner också deras morfar, musikern Patho Galvèz, som är förkrossad efter allt som hänt, men nu gör vad han kan för att rädda sina barnbarn. För inte länge sedan skrev han en dikt, "Min apokalyps", originalspråket är spanska, titeln på latin.
Apocalypsis meum
Där, begravd under spillrorna
av ödelagd mänsklighet,
kommer hon att vila,
utan fler fördömanden
eller frågetecken,
Min barbariska benstomme av jaghet
Kungariket Kaos och Skuggor
Han kommer att njuta i sitt apogeum av ära
och oändliga mattor av olycksalighet
kommer att täcka tid, förnuft och minne
Mer, överallt, kommer ljusflingor att bryta ut
som tillkännager slutet och den nya återfödelsen
Så jag tar av mig den grå huvan
med klarhet ska jag klä mig på nytt
Och mina ögon kommer inte att se utan att se,
inte heller mina händer spela längre utan att jag känner
Sedan åkte han dit ner till Syrien. Dotterns namn betyder den älskvärda. Hennes makes namn går knappt att uttala utan att det får konsekvenser för barnens chanser att överleva. Gud vet varför Michael Skråmo radikaliserades. Kanske, tänker jag i mina mest cyniska stunder, för att folk ska förstå att vanliga svenskar också kan bli förgiftade av terrorpropaganda.
Gud vet varför Michael Skråmo radikaliserades. Kanske, tänker jag i mina mest cyniska stunder, för att folk ska förstå att vanliga svenskar också kan bli förgiftade av terrorpropaganda.
Jag har aldrig träffat honom, inte dottern heller, eller ens deras barn, men vårt indirekta släktskap har inneburit att jag ofta försökt föreställa mig den totala vilsenheten hos ungdomar som lockats med löften om ett gudfruktigt liv i kalifatet. Kanske var det bara våldet som lockade? Lusten att döda? Vad man än finner för förklaring så är det så mycket som gått fel. Som framgår av ett debattprogram visste Skråmo knappt hur man uttalade ordet ”minaret”, trots att han sa sig vara muslim. Mamman, som också hade konverterat, följde med till Syrien 2014 där de fick ytterligare tre barn i Raqqa.
Jag har hela tiden föreställt mig deras död, men jag har inte tänkt att barnen kommer att överleva. Totalt fick paret sju barn under åren då flyktingströmmen intensifierades, innan gränserna stängdes och kalifatet nyligen förklarades besegrat.
Det enda som återstår är rädslan att de här barnen ska gå i sina föräldrars fotspår. Mamman dödades i ett bombanfall, någonting liknande sägs ha hänt Skråmo. Men barnen lever alltså fortfarande. Den yngste svävar mellan liv och död på ett sjukhus, alla andra är föräldralösa i ett flyktingläger, nu också separerade från den andra hustrun som tagit hand om barnen efter att deras mamma dog. Den svenska regeringen har – till skillnad från många andra länder – lämnat dem åt sitt öde. De får själva söka konsulär hjälp, säger UD, man kommer att granska varje enskilt fall, samtidigt vet alla att de inte har några dokument, inga pass, än mindre får lämna lägret, ens om de kunde göra det utan hjälp.
Det är förstås en komplicerad situation, lika komplicerad som det är förnuftsvidrigt att se dessa barn som medskyldiga till föräldrarnas brott. Ingen förstår detta bättre än Patho Galvèz som nu har lyckats lokalisera barnen. Han talar om behovet av en humanitär insats, det räcker inte med konsulär hjälp. Vi har haft kontakt på Messenger, Whatsapp och mejl de senaste dagarna. Enligt kurderna, som möjliggjort för honom att få återse barnbarnen, föreligger en risk att han kidnappas, försvinner om han hamnar i fel händer. Kanske måste han snart gå under jorden då inre konflikter mellan kurder vuxit fram.
Häromdagen fick jag se en bild, han omfamnar den yngsta sonen, ettåringen och i går fick jag ett samtal kort efter att han hittat alla de andra barnen. Underbart, skrev han i en stund av lycka. När vi talades vid sa att han måste köpa nya kläder till dem för de han hade tagit med sig till Sverige är för stora; barnen har på grund av svält inte vuxit på flera månader. Några timmar senare, när han har varit på jakt efter nya kläder, är han förkrossad. Kurderna, som tidigare hjälpt honom, säger nu att han får träffa barnen nästa gång igen när Sverige kommer för att hämta dem.
Aleksander Motturi är författare och konstnärlig ledare för Clandestinofestivalen. Hans senaste roman är "Onåbara" (Norstedts 2018).
