Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gruppledare, har ett uppenbart sammanbrott. Han jäktar runt i ett öltält på Almedalen. Allt mer härjad blick, som om världen skulle gå under. Inte på grund av ett fräckt politiskt utspel från Socialdemokraterna, eller ens för att han drabbats av frustration över den fortsatta invandringen till Sverige.
Nej, hans mentolcigaretter är borta. I hans tillstånd av stress och emotionell upplösning är tunnelseendet totalt.
”Jag kan inte må såhär igen. Jag kommer nog inte att överleva det” sammanfattar han det med sprucken röst i en efterföljande skör scen, ensam på sitt hotellrum.
Scenerna griper tag. För Mattias Karlssons smärtsamma vandring mot – och över –utmattningsdepressionens rand, ömsint skildrad av filmaren Kalle Segerbäck, är samtidigt en ögonblicksbild av den idémässiga utarmningen i Sverige. Trots att Sverigedemokraterna när dokumentären närmar sig sitt crescendo på valnatten 2018 i många mätningar tävlar om att bli andra eller till och med första parti är Karlsson inte lycklig, inte fylld av framgångens glädje. Han är trött.
Fullt begripligt. Det har länge pratats om den etablerade politikens brist på visioner – inte minst Socialdemokraterna som beskyllts för att sakna färdplan sen 90–talet. Men vad är det utmanarna Sverigedemokraterna kämpar för, egentligen? Karlsson, som ofta utmålas som partiets tänkare, verkar i dokumentären själv ha svårt att finna svar på frågan. Ett svunnet Carl Larsson-ideal han själv erkänner bara är en utopi, en diffus dröm om ”den svenska landsbygden” som få ens i hans parti verkar dela på allvar. Ovanpå detta ideologiska tomrum en tjock fernissa av folkligt framgångsrik vulgärretorik om ”sjuklöverns” svek, billig öl och Jimmie Åkessons popband. Men hur länge orkar man egentligen hetsa bara för hetsandets skull?
När Mattias Karlsson sitter på sängen är han ensam, utan pressekreterare, utan färdigskrivet manus.
Jämför med August Palm, socialdemokratins främste agitator i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En man som i sina memoarer "Ur en agitators lif" (1904) sammanfattar sitt politiska liv såhär:
”Då jag alltid tagit lifvet lätt, och har ett glatt, lifligt lynne samt en smula sinne för humor, kvitterade jag alltid tråkigheterna, äfven de svåraste, med de småtrefliga äfventyr jag hade med vederbörande myndigheter och därigenom kom mitt sinne åter i jämvikt och jag såg åter lifvet från den glada sidan.”
Detta från en man som under hela sitt vuxna liv kämpade för att sprida socialdemokratins idéer och för det fick se sitt liv krossat, gång på gång. Han utvisades ur Tyskland och fängslades flera gånger i Sverige för ”smädelse av regering och riksdag”. Gott sinnelag till trots – hade det inte varit för att Palms övertygelse hade en tydlig resonans hos hans följare så hade han knappast kunnat hålla modet uppe mycket längre än Mattias Karlsson lyckats med det.
I dagens Sverige verkar alltså den ideologiskt grundade, positiva framåtandan saknas både i de etablerade partierna och hos den stora utmanaren. Men trots det har Sverigedemokraterna som parti nog framtiden för sig. I ett politiskt landskap där omvälvande visioner är satta på paus blir andra värden viktigare. Som känslan av närhet till sin politiker – att man faktiskt blir företrädd och sedd, ofiltrerat och utan kalkyler från partistrateger och politruker.
När Mattias Karlsson sitter på sängen är han ensam, utan pressekreterare, utan färdigskrivet manus. Han blottar sin ångest och han landar mjukt i sina väljares armar. De tror på honom. Han tror på dem. Kraften i det räcker långt.
