När Röhsska i helgen slog upp portarna och vädrade ut sina demoner efter två problemtyngda år stod redan nya gastar och väntade på att bli insläppta. Designmuseet drivs av kommunala medel från en kulturbudget som precis bantats. Något statligt uppdrag har det inte haft sen 2015. Nya chefen Nina Due är, som nya chefer plägar vara, trots det ambitiös. Mer resurser ska tillföras – genom sponsring!
Sponsring. Bara själva ordet räcker för att ge kulturvärlden kalla kårar: ska Röhsska samarbeta med Ninja Casino? Och tänk om det sprider sig? Måste stadsteatern sätta upp Ica-reklam i pausen? Får McDonalds öppna pop-up-restaurang i konstmuseet?
LÄS MER:Röhsskas museichef Nina Due vill jobba mer med sponsring
Denna oro för privata medel och privat inblandning kan te sig lite fånig. För 100 år sedan byggdes ju själva fundamenten till Göteborgs kulturliv på privata medel. Konstmuseets samlingar vore inte desamma utan den Fürstenburgska donationen. Stadsteatern hade inte funnits utan den stora teaterfond som Mannheimers, Fraenckels och Krügers upprättade. Röhsskas ursprung finns i namnet: utan familjen Röhss pengar hade inte en enda tegelsten lagts för att resa byggnaden. Listan på rika familjer som en gång gjort sitt för att göra Göteborg till en rikare stad fortsätter. Det är bara att ta en promenad mellan Chalmers universitet, Sahlgrenska sjukhuset och Dicksonska stiftelsens många byggnader för att få sig ett hum.
LÄS MER:Röhsska skandal för skandal
Men det finns faktiskt en betydande skillnad mellan de privata medlen runt sekelskiftet och privata medel nu. När dåtidens miljonärer gav pengar gjorde de det för att hjälpa till att bygga upp fundamenten till den nya liberaldemokratiska värld vi alla växt upp i – inte för att tjäna pengar. Det fanns förstås ett egenintresse i det, filantropin var ett sätt att gå från nyrik industrialist och handelsman till en viktig, inflytelserik person i det borgerliga samhället. Ska man rangordna är det bra mycket bättre än de vinstintressen som man genom sponsring släpper in i kulturen.
Och frågan är om det inte är dags att börja utkräva av de stormrika att ta ett större ansvar igen. Klassklyftorna växer i Sverige, kapitalvinsterna ökar medan politikerna fortsätter att sänka skatterna. På det sättet liknar tillståndet det tidiga 1900–talet: färre personer äger allt större tillgångar. Men trots det förväntas kulturlivet ta sig fram på villkor designade för en tid där skattemedel fanns och därför kompromissa med sina kärnvärden. Blanda ihop korten med vinstintressen – så långt bort från de bevingade orden i 1974 års kulturutredning om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” som det bara går.
LÄS MER:Tjuvkika in på Röhsska inför nyöppningen
Nina Due har alltså inte fel när hon försöker få in pengar utanför kommunens sinande kulturbudget. Det kommande decenniet ser inte ut att bjuda på vare sig en generösare kulturpolitik eller en skattepolitik som återgår till att utjämna klyftor i stället för att underblåsa dem. Som pragmatiker är det bara att konstatera: externa parter måste in i leken. Men i stället för att hoppas på finansvärldens logotyper och kvartalsrapportsbekymrade anonyma ledningar räcker det kanske att höja blicken och titta på namnet bredvid porten till sin egen arbetsplats. Var håller 2020-talets Röhss egentligen hus?
