Det är en ganska märkvärdig bok som Yoko Tawada har skrivit och som Jan Erik Bornlid översatt. En tredelad roman där tre generationer får var sina berättelser; en mor, hennes dotter Tosca och så barnbarnet Knut. Men, kan man invända, det är ju inte så märkvärdigt med en generationsroman och inte heller att en författare vidgar världen genom att låta huvudgestalterna flytta runt mellan länder som Sovjetunionen, Kanada och DDR. Det ger henne ju chansen att skildra de politiska omvälvningarna i dessa länder under 1900-talets sista hälft som är romanens tid. Tawada låter också de tre arbeta i cirkusvärlden och på Zoo i Berlin, vilket förstås ger inblickar i sånt som är okänt för oss som bara var på cirkus när vi var barn eller gick med barnvagn i Slottsskogen och såg sälar och älg.
LÄS MER:Han skildrar ett splittrat Vietnam och flyktingliv i USA
Nej, det märkvärdiga är att de som iakttar världen och berättar om sig och hur de upplever platser, människor och djur inte är människor utan isbjörnar och även om titeln är "En isbjörns memoarer" så är de alltså tre. Mormodern som dominerar romanens första del övergav cirkuslivet och blev författare. Hon tyckte att ”skriftställeri var en akrobatik som var farligare än dansen på en ivägrullande boll.” Hennes memoarer ”Applådåskor för mina tårar” gjorde henne berömd och vittberest. ”Att skriva en självbiografi betydde att gissa eller uppfinna allting som man inte längre minns,” säger hon också. Det tål att tänkas på. Denna mormorsdel är betagande med sina reflexioner och existentiella frågor så enkelt och oskyldigt formulerade att man inte genast märker dem.
Mitt i allt som är en beskrivning av hur livet gestaltar sig för Tosca, ställs så där i förbigående frågor om moderskap, modermyter och om självförverkligande.
Mittdelen om dottern Tosca som blir stor cirkusstjärna, handlar lika mycket om hennes tränare Barbara, som tänkte att hon skulle skriva om Tosca, men det blev nog tvärtom. Tosca berättar om all träning, alla uppträdande, om livet och närheten till Barbara, där under cirkuskupolen. Så småningom skiljs de åt. Tosca förflyttas till Zoo i Berlin och föder där Knut, men överlämnar honom genast i skötaren Matthis vård. Tosca vill ägna sig åt skrivandet.
Före murens fall, står det i boken, tvingades många lämna bort sina barn för att fostras till goda medborgare, men inte var Tosca tvungen att lämna Knut, men gjorde det ändå för sin egen skull. Mitt i allt som är en beskrivning av hur livet gestaltar sig för Tosca, ställs så där i förbigående frågor om moderskap, modersmyter och om självförverkligande.
Knut växer, hans värld vidgas förbi burens väggar och han får promenera runt och se alla andra som bor i Zoo eller glor utanför staketen.
Den del som berättar om Tosca är inte lika fascinerande, går ibland lite på tomgång med alla sina detaljer, men så tar berättelsen om Knut vid och Yoko Tawada skildrar ömsint spelet mellan Knut och hans moderlige, ordknappe skötare Mattias, som hellre tycks vilja vara med Knut än sin egen familj. Hellre prata med Knut än med homo sapiens. Knut växer, hans värld vidgas förbi burens väggar och han får promenera runt och se alla andra som bor i Zoo eller glor utanför staketen. Han är nöjd med sin europeiska exiltillvaro, men drömmer ändå om Nordpolens kalla luft, om snölandskapet han aldrig sett. Allra vackrast är slutet, då snön faller och faller över bokens sista sida.
Det är klart att allt är ganska absurd; isbjörnar som kan tala, skriva, drömma, umgås med dessa varelser på två ben. Men det gör inget, ty när berättelsen om detta spel mellan människa och isbjörn, verkligheter och drömmar är som bäst är den fin att läsa. Humoristisk och rolig också och då blundar jag lite för de stycken som rullar på utan motstånd.
