Svensk public service är bra på att låta flera sidor komma till tals. Ibland rentav lite för bra. När mässlingen spred sig förra året var SR:s Studio Ett snabba med att ta in både en läkare och en vaccinationskritiker för att diskutera frågan. När SVT:s Agenda tar sig an sina ämnen låter de, som Medievärldens chefredaktör Axel Andén skrev om härförleden, oftare än sällan SD:s dagordning sätta tonen för programinnehållet.
När det kommer till Svenska Akademien verkar behovet av att redovisa båda sidor inte alls lika intensivt som när det gäller ovetenskaplig sjukdomsprevention och främlingsfientliga partier.
LÄS MER:Sara Danius ser inte sitt eget ansvar
Även om många tycker sig ha en klar idé av Svenska Akademiens vandel bygger den mer på bilder än fakta. Korruptionen och våldtäktsdomen är ofrånkomliga faktum, men lika mycket handlar rapporteringen om hanterandet av det moraliska haveriet. Här råder bilder och vinklar snarare än sanningar. Huruvida Sara Danius är en progressiv knytblushjältinna eller en misslyckad chef är lika oupprett som huruvida Horace Engdahl är en ignorant gubbtjuv eller Akademiens sista försvarare. Hur ska vi kunna veta säkert? Tystnadsplikten hos De Aderton är fortfarande ett faktum. Skillnaderna mellan vem som är skurk och hjälte otydliga som i ett mörkt krigsdrama.
I denna gråzon kan public service spela en viktig roll som en neutral part i det skyttegravskrig av tveksamma läckor och spekulationer som härjat på kultursidorna under 2018. Oberoende av läsarsiffror och målgrupper skulle en opartisk medieorganisation kunnat vinnlägga sig om att verkligen låta båda sidor höras.
Horace Engdahl har rimligtvis rätt till samma behandling som både vaccinationskritiker och sverigedemokrater.
Istället hörs bara den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius. I somras fick hon i egen regi lägga ut orden i sitt av många hyllade Sommar i P1. Helt ogenerat kunde hon utmåla Horace Engdahl som enda syndabock och fortsätta etablera den mediala bilden av sig själv som modern riddarinna.
LÄS MER:Det är över för Arnault – men inte för oss
När Horace Engdahl ges utrymme på systerbolaget SVT några månader senare, i den nysläppta dokumentären Det slutna sällskapet, är det andra tongångar. Engdahl har låtit sig intervjuas och gör i vanlig ordning en rad tveksamma uttalanden. Men med en aggressiv klippning och med i sammanhanget irrelevanta arkivbilder där en yngre Engdahl pratar om att han inte är feminist och bundsförvanten Stig Larsson pratar om hur han, Horace och Jean-Claude Arnault hade poängsystem för tjejer övergår dokumentären, som Aftonbladets Åsa Linderborg redan konstaterat i svartmålning.
LÄS MER:Bra att Sara Danius valde att lämna
I vinter återvänder ett antal populära sommarvärdar för att få prata igen. Naturligtvis är Danius en av dem. Sin egen berättelse. Utan klippning.
Det minsta man kan begära är att SR denna gång ger utrymme åt det inte helt opportuna: att låta Horace Engdahl tala till punkt. Inte för att Engdahl skulle ha rätt, utan för att han rimligtvis förtjänar samma behandling som både vaccinationskritiker och sverigedemokrater. Med tanke på hur han uttalar sig i andra sammanhang skulle de flesta nog ändå få sina fördomar bekräftade. Men det skulle åtminstone vara på lika villkor.
