John Williams roman Stoner är inte bara en bok – den är också historien om hur en modern klassiker skapas. I dess efterföljd (där återutgivningen av ytterligare två av John Williams titlar också ingår) kommer nu Charles J Shields biografi över författaren med en hyperbol till titel: John Williams – mannen som skrev den perfekta romanen.
LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Stoner
Shields följer John Williams kronologiskt från att han är en ung man med en excentrisk klädstil fram till det bittra slutet med syrgastuben i ena handen och cigaretten i den andra. De romaner Williams skrev har fått ge titlar till bokens olika sektioner och bilda epokindelningar över författarens liv. Efter krigstjänsten som radiotelegraf – och slutet på det första av fyra äktenskap – försöker Williams få sin första roman, Nothing but the night, publicerad. På det sättet kommer han i kontakt med en förläggare, vars förlag han blir involverad i, samtidigt som han söker sig till den akademiska banan. För Williams skulle författarskapet och arbetet på universitetet bli en naturlig kombination, inte två konkurrerande verksamheter.
Å ena sidan är Shields bok ett stycke kulturhistoria med tids- och platsspecifika detaljer. Å andra sidan skulle den kunna vara en beskrivning av vilken slumpmässigt utvald kulturarbetare som helst (även om miljön i dag inte enbart befolkas av supande herrar): ströjobb, sedan deltidsanställning på institution varvat med skrivande. Till och med de estetiska debatterna skramlar bekant: en klassisk stil kontra ”modenycker” som modernismen. Ett gäng skriker framåt, ett annat bakåt! Professionellt läser jag de delarna med samma intresse som jag antar att vem som helst gör när det kommer till skildringar av det egna yrket. Men är det intressant utanför skrået?
Visst, på ett privat plan är John Williams liv turbulent. Det är sprit och otrohet. Professionella framsteg och bakslag – en tjusig klassresa. Men det blir inte per automatik en intressant berättelse.
I Stoner beskriver John Williams ett grått, delvis udda livsöde, vars framgångar och nederlag sker i det privata. Ändå kan läsaren känna igen striderna från sina egna fältslag. Shields biografi visar att John Williams delade vissa drag med sin huvudperson, men också att John Williams var en författare som föredrog fiktionen framför autofiktionen. I själva verket går Stoner – romanen om bondsonen som drabbas av kärleken till litteraturen – att läsa som en lektion i att ämnet i sig aldrig är berättelsen. Allt hänger på hur något berättas.
LÄS MER:Vigdis Hjorth river i skador som inte kan glömmas
Det är inte uppenbart att Charles J Shields dragit samma slutsats av den roman som lyfts fram i biografins titel (för att på tydligast möjliga sätt skriva in den i förlagshistorien om Stoner som den postuma boksuccén). Shields bok stannar för ofta i det anekdotiska och ett okritiskt användande av intervjumaterialet. Av de båda böckerna förblir den fiktiva skildringen av William Stoner en mer fascinerande livsberättelse än biografin över William Stoners författare John Williams. Fiktion eller inte.
