Ute är det nattsvart november. Men inne hos mig, på min skärm, kokar landskapen av liv. Molnskuggor sveper över den vidsträckta prärien. Jag andas in, siktar och trycker av. Buffeln faller ihop i dammet. Det ångar om kroppen när jag flår det enorma djuret och lastar skinnet på min häst.
Jag spelar Red dead redemption 2 och sällan har den overkliga världen varit mer verklig. Jag har längtat efter detta, precis som förra gången för snart ett decennium sen, när det första spelet i serien kom ut. Men istället för svunna tiders stora inlevelse blir jag nu mest trött. Jaga buffel – arbete. Råna banker i små ökenstäder – jobb. Rida i timmar för att hitta det där halsbandet åt den där tjejen – rent slit.
Jag har helt enkelt för mycket att göra på mitt riktiga jobb för att orka ägna mig åt det extrajobb som tv-spelande innebär. Och tv-spelande verkar allt mer fylla den funktionen. Att sjutton miljoner köpte Red dead redemption 2 första veckan går inte att reducera till att män drivs av en svårartad blodlust. Spelmekanismen i den såväl som de flesta stora titlar bygger inte bara på dödande utan på successiv framgång genom arbete och skicklighet, en framåtriktande anda som en gång präglade också västvärlden. Löftet om att kunna göra en klassresa. Om att med slit få bli en viktig funktion i samhällsgemenskapen. Om att få en partner och familj.
Löften som inte längre infrias för allt fler unga män. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver: ”Statistiken, både i Sverige och internationellt är entydig – när det gäller att välja partner ratar kvinnor i allmänhet män som har lägre utbildning än de själva och/eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan”. Med tanke på att söktrycket till de högre utbildningarna dominerats av kvinnor sen 2008 är det inte konstigt att nationalekonomer i höstas kunde visa på en växande trend av manlig barnlöshet. 22 procent av de svenska männen har inte blivit föräldrar vid 45 års ålder. Samma sak gäller bara 13 procent av kvinnorna.
Att män inte längre kan slå sig fram i karriären och skaffa en partner tack vare sitt kön är i grunden en positiv utveckling men det är en smal tröst för många unga män. När samhällsklimatet hårdnar, klassresorna minskar och möjligheterna att växa som människa snävas av till en enda form står allt för många där, utanför. Förr i tiden var såna grupper av personer, fyllda av ung vilja men utan utlopp för den, en grogrund för uppror eller revolution.
I dagens senmoderna välfärdssamhälle, med alla grundbehov täckta, verkar dessa lågor kvävda till en pyrande förbittring. Några hittar vägar ut, börjar kalla sig incels eller titta på Jordan B Peterson på Youtube för att hitta styrka. Att samhället inte kan erbjuda fler vägar för dessa män är mycket mer samhällets fel än hans.
Men de flesta gör förstås inget mer än att sätta på sitt Playstation. De kastar sig upp på hästen. Rider ut i en virtuell värld där stereotypt manlig lycka fortfarande finns, för den som kavlar upp ärmarna, rider snabbast, skjuter flest och vågar mest.
