Göteborgsoperans Wagnersatsning är obehaglig

I helgen är det premiär för Rhenguldet – första delen i Richard Wagners Ringcykel som ska sättas upp i sin helhet på Göteborgsoperan fram till 400-årsjubileet 2021. Hanna Höglund kritiserar satsningen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Han var ju ett geni! Så han måste ju vara bra!

Tänk vad mycket Richard Wagner kommit undan med tack vare sin upphöjda status i musikhistorieskrivningen. Mycket kan man nämligen klanka ner på som musikkritiker idag, men inte denne Wagner, född 1813, död 1883. Operakompositören som fått definiera begreppet allkonstverket, vars Valkyrieritt hör till de mest kända klassiska styckena alla kategorier.

LÄS MER:Birgit Nilsson hade haft mycket att sjunga ut om

Har man mage att angripa tonsättarens antisemitism, syn på självuppoffrande kvinnor och nationell tillhörighet, eller bara den extrema wagnerkärlek som råder i svenska operahus och som aldrig verkar gå över, då kan man vänta sig långa facebooktrådar av wagnerianskt hat, inkompetensförklaringar och allmän fördömelse.

ANNONS

Wagners musik har nämligen den effekten på somliga – den är både något ytterst personligt och det mest allmängiltiga som västerländsk kultur skådat. ”Den handlar ju om livet, döden, kärleken, maktkampen!” (Och samtidigt handlar den liksom om... mig.) Det är klart att man då tar kritiken som ett hån mot det egna hårt klappande och romantiska hjärtat. Jag förstår det.

Wagner i varje tid. Den svenska sopranen Astrid Varnay var samtida med Birgit Nilsson och dramatisk sopran. Här syns hon i rollen som Brünhilde i Valkyrian på Deutsche oper am Rhein i Düsseldorf 1967.
Wagner i varje tid. Den svenska sopranen Astrid Varnay var samtida med Birgit Nilsson och dramatisk sopran. Här syns hon i rollen som Brünhilde i Valkyrian på Deutsche oper am Rhein i Düsseldorf 1967. Bild: AP

Värst är det om kritiken gäller de fyra operorna i Ringcykeln, peak-Wagner kan vi kalla dem, som nu sätts upp på operan i Göteborg för första gången. På fyra år ska lika många Wagnerverk sjösättas i november varje år – först ut Rhenguldet, sedan Valkyrian och Siegfried. För att kulminera med Ragnarök och världsalltets undergång 2021 när Göteborg firar 400 år.

Ja, man väljer alltså att definiera Göteborg som stad för framtiden med Richard Wagner, 1800-talstonsättare som inte hade något med Göteborg att göra över huvud taget. Varför?

Jo, detta är en miljöaktivistisk Ring både i teori och praktik, med titelringen som symbol för mänsklighetens utnyttjande av naturresurserna och ”kulisser av trämaterial tillverkat av spillvirke, ”fake flames” – miljövänlig eld, egentillverkat miljövänligt smink, växtbaserad färgning av kostymer och mycket, mycket mer”, som man skriver i pressutskicket. Det låter både fint och aktuellt för en stad som just nu förbereder sig för kommande klimathot.

ANNONS
Star Wars svar på Wagner? Jabba the Hutt är en slemmig rymd-gangster i Star wars-filmerna som bär likheter med Ringencykeln, enligt Hanna Höglund.
Star Wars svar på Wagner? Jabba the Hutt är en slemmig rymd-gangster i Star wars-filmerna som bär likheter med Ringencykeln, enligt Hanna Höglund. Bild: AP

Men sedan väljer man ju också Ringen för att den är ”operavärldens Mount Everest” som Göteborgsoperan själva formulerar det.

Man skulle också kunna säga operornas Jabba the Hutt. Den sväller liksom över alla bräddar. Fyra helaftonsverk med en sammanlagd speltid på över femton timmar.

En egen Ringcykel är varje operahus våta machodröm. För har man gjort en egen Ring, då är man också en riktig operascen. Och wagnerianerna strömmar in och köper biljetter så det står härliga till.

Inom sjukvården talar man ibland om undanträngningseffekter, att vissa sjukdomar tar upp vårdens resurser och då tränger undan de andra, minst lika viktiga. Där har du Ringens position i operavärlden. För vad väljer Göteborgsoperan bort genom att bränna stora delar av budgeten på Wagner? Ja, ett antal potentiella nyskrivna operor. Av, jag vet inte, kanske till och med... en kvinnlig tonsättare?

Men tillbaka till Wagner, allkonstnären – jag kan ju drömma hur mycket jag vill om att Göteborgsoperan annars ska låta till exempel gitarrduon Gothenburg Combo göra stor scenkonst av sitt hyllade, miljöpolitiska verk Seascapes baserat på Jules Vernes En världsomsegling under havet. Lokalt, globalt, miljötematik, fantastisk musik. Men det är en annan text.

LÄS MER:Sju dagar med Jordan B Peterson

Wagner vars operakonst handlar om att helt uppgå i musiken med sin oändliga melodi – antitesen till ”verfremdung”. Där man helst ska lämna kritisk förmåga hemma.

ANNONS

Wagner som, likt en 1800-talsvariant av Jordan B Peterson, har en så behändig paketlösning för hur konst och tillvaro ska se ut. Där en man bestämmer allt, det vill säga Wagner själv, den vite mannen, den genialiske mannen i kontakt med något slags av Gud givna, eviga värden. Dessutom med en sådan enorm tilltro till sin egna kunskap och förmåga att han inte bara komponerar utan skriver alla texter själv och uttalar sig om drama, litteratur, moral, politik, vilken mat man bör äta (vego) och ja, judendomens roll i musiken då.

Det är en haloeffekt utan dess like, denna psykologiska term som beskriver hur en expert inom ett område automatiskt antas vara expert inom alla andra.

Göteborgsoperan.
Göteborgsoperan. Bild: Robin Aron Olsson

Så låt oss prata lite om Wagners mest ökända skrift, Judendomen i musiken från 1850, där han bland annat hävdar att en tonsättare måste ha en nationell tillhörighet, vara rotad i sin nation, annars kan dennes musik aldrig nå ett eget uttryck med konstnärlig tyngd. Och därför kan judarna heller aldrig bli stora tonsättare.

En essentialistisk retorik man kanske känner igen. Och då har jag inte nämnt de riktigt grova antisemitiska passagerna.

Det är ännu en anledning till att det känns så obehagligt att det satsas på Wagner just precis nu, när konservatismens och nationalismens vågor går höga i stora delar av Europa och i Sverige. Med skräckblandad förtjusning läser jag The Guardian-kolumnisten och wagnerianen Matthew d’Ancona som i en artikel från 2016 berättar om hur samtida politiker och politiska journalister (man kan notera att han bara nämner män), gång på gång dras till Wagners operor och gärna just då Ringcykeln. Detta tack vare Wagners ingående utforskande av kärleken. Men framför allt maktanspråken.

ANNONS

Men visst, han var ju ett geni.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS