Att sättas i fängelse är att tvingas böta med tid men samtidigt också med minnet av dig själv. För det stora straffet, bortom att bli inlåst och hänvisad till ett begränsat utrymme, är just att omvärldens tid fortsätter. Medan fången själv ser åren rinna genom händerna lever din familj och dina vänner sina liv, fyller dem obönhörligen med innehåll och mening. Utan dig.
Glömskan blir till en stor del av bestraffningen. Förnedringen i att låsas fast inte bara fysiskt utan också i tiden. Det är därför en av viktigaste handlingarna i kampen för en oskyldig är att hålla minnet levande. Och det är därför vi varje år fortsätter att prata om den göteborgsk-eritreanske journalisten och samvetsfången Dawit Isaak.
I helgen fyller Dawit Isaak 54 år. Han gör det, fängslad i ett eritreanskt fängelse under omänskliga förhållanden, enbart för att han skrivit om demokratiska reformer i landet. En självklarhet i Sverige. Ett brott mot rikets säkerhet enligt landets diktator, Isaias Aferk.
För detta har Isaak, som suttit inspärrad sen 2001, bötat med 17 år av sitt liv. Han gör det under stora umbäranden men inte i glömska. Under de 6244 dagarna som gått har den svenska offentligheten inte låtit honom glida ur medvetandet. Straffet tillåts därmed inte nå sin fulla kraft.
Och så måste det förbli. Det är nämligen ytterst viktigt att vi enträget fortsätter uppmärksamma honom. För människan Dawit Isaaks skull, och för att den dag vi glömmer bort Isaak har också alla världens Isaias Aferk vunnit ännu en seger mot demokratin och friheten. Men i själva ritualiserandet av hågkomsten finns också en stor risk. När texter om honom på födelsedagar och årsdagar av hans fängslande, som den här, skrivs om och om igen slutar vi lätt att ta in det faktum att han är en riktig människa av kött och blod. Att han verkligen sitter inlåst i en trång, varm cell och lider för en så grundläggande rättighet som att följa sitt jordnära journalistiska motto: ”har du möjlighet att skriva så gör det”.
Människan Dawit Isaak riskerar alltså, ju längre tiden går, att ersättas av idén Dawit Isaak. En martyr före sin död, snarare än den man han faktiskt är: Han vars föräldrar hade en italiensk delikatessbutik i Asmara. Som tidigt började skriva teaterpjäser i skolan. Som skrev hyllade romaner. Som tvingades fly under det eritreanska självständighetskriget, för att hamna på flyktingförläggning i Markaryd och jobba som städare i Lerum. Som aldrig släppte tanken på hemlandet utan återvände för att starta landets första oberoende tidning.
Det är den mannen, hans hemlängtan, hans kärlek till pennan och teatern och inte någon symbol som fyller 54 år. En alldeles riktig människa, också idag.
