Sverige och Norge tillhör två av de länder i världen där människor känner sig mest bekväma med att tryggt tycka vad de vill. Det är ingen åsikt. Det är bara att läsa Reuters Institute Digital News Report 2018, siffrorna står där.
Ändå är det just debattörer i dessa två små fria länder i norr som de senaste åren tävlat om vem som kan sätta mest kaffe i halsen över frågan om man verkligen får säga vad man vill i det här landet. Nu har det rentav gått så långt att man inte ens får säga vad man vill utanför landet.
Den slutsatsen skulle i varje fall den lättkränkte kunna dra av de norska reaktionerna på min krönika från Torgny Segerstedt-seminariet. En liten text från ett möte mellan svenska och norska personer i medie- och forskarvärlden som jag beskriver som följer: ”som om den norska församlingen befann sig långt inne i en blåbrun konsensus där samarbete med populistiska partier blivit till normalitet och mothugg från kritiserade minoriteter ett förkastligt störningsmoment i det offentliga samtalet.”
De norska reaktionerna lät (en smula förvånande) inte vänta på sig. Kjetil Wiedswang (9/10) på Dagens Naeringsliv höll sig till saken och ställde sig lika nyfiket frågande som jag till våra länders olikheter. Anki Gerhardsen, norsk debattör som också närvarade vid seminariet, har däremot ilsknat till. I Aftenposten 15/10 skriver hon med rubriken "Jag trodde åsiktsklimatet var trångt i Norge, men det var innan jag mötte den svenska korrekthetspiskan" med underrubriken "Kära norska redaktörer, låt oss aldrig bli som Sverige" att Sverige borde studeras av norska medieforskare med fokus på hur fel det kan gå om bestraffningar och felläsningar av meningsmotståndare får fäste.
Men jag vet vad jag och flera andra i den svenska församlingen såg och reagerade mot: en kulturkonservativ spasm. De norska uppmaningarna att "samtala med SD" och att man inte kan "bortse från 17%" är ett faktum. Att flera svenskar hade åsikter om det är ingen piska utan just: ett samtal. Att det enda svenska medhållet hon än så länge fått kommer från P.J. Anders Linder, det konservativa intelligensmagasinet Axess chefredaktör, säger också en del om den åsiktsfåra Norge förefaller befinna sig i.
Jag är inte först att konstatera detta. Redan 2014 påpekade Aftonbladets Martin Aagård grannlandets dragning åt det konservativa hållet. Den gången hade journalisten Jon Hustad (också i Aftenposten) skrivit texten Ikkje min kulturminister om att Norges då nytillsatta Hadia Tajik var muslim och alltså inte lämplig för posten i det kristna Norge. På den tiden konstaterades att norskheten ”var under press”. Samma stämningar lever uppenbart vidare.
Den efterföljande debatten visar att skillnaderna är större än de historiska olikheter jag tidigare diskuterat. Det handlar också om olika mogna debattklimat. Det Gerhardsen upplever som en kvävande svensk offentlighet är det rakt motsatta. Vi har redan tidigare gjort upp med föreställningen om en åsiktskorridor, och gått vidare till ett någorlunda vuxet samtal där vi försöker acceptera ett levande och brett åsiktsklimat. Därför är det tråkigt att se att Norge tycks vara kvar i den destruktiva impulsen att ropa ”åsiktskorridor” varje gång någon upprörs av en åsikt.
Tar man sig an känsliga frågor får man helt enkelt leva med att folks känslor också väcks.
För det har inte alltid varit så i Sverige. Debatten kring valet 2014 gick till stora delar ut på att diskutera om man verkligen fick säga vad man ville om till exempel invandring och minoriteters rättigheter. Mycket berodde på identitetspolitiska debattörers hårdföra ton. Sverigedemokrater utmålades som vita kränkta män, subtila gester pekades ut som strukturell rasism, ett illa valt ord i en text ledde till en hagelstorm av kritik om sexism. Skribenter och journalister som vant sig vid att kunna tycka och skriva lite vad som helst utan mer än nogsamt redigerade svar fick plötsligt uppleva faktiska läsares ärliga, råa reaktioner.
Obehagligt? Absolut. Åsiktskorridor? Nej. Att de flesta svenskar fortsatt tycka och säga precis vad de vill blev också uppenbart när det parti som sannerligen sa precis vad de ville nådde stora framgångar i valet samma år. Och fortsatte växa.
Med det skakade de flesta av sig den inbillade munkaveln. På twitter, ledarsidor och kultursidor pågår det nu, ibland obehagliga, men framförallt levande samtal kring de flesta frågor. Debatten om åsiktskorridoren har sen dess helt avstannat, och det av en anledning: det svenska samtalet har mognat och anpassat sig till den nya mediala verkligheten.
Att en och annan kommentar om rasism eller sexism kan följa en kontroversiell publicering har för de flesta seriösa publicister och skribenter blivit en del av vardagen i den hyperoffentlighet som internet bjuder. Tar man sig an känsliga frågor får man helt enkelt leva med att folks känslor också väcks. Varför diskussionen i Norge fortsatt tycks löpa i den självömkande åsiktskorridorens inskränkta spår är svårare för mig att sia om. Kanske kan det vara något för svenska medieforskare att undersöka närmare.
