Såväl kunskapen som synen på miljöhot har förändrats, liksom vårt sätt att prata om saken. Dålig miljö associerades länge – åtminstone efter att begreppet miljö etablerats som modeord under sextiotalet – med nedsmutsade badsjöar, skräp längs vägarna och giftbesprutade skogar och åkrar. Problemen var i första hand lokala och kunde, efter åtskillig tandagnisslan, vanligtvis lösas med en kombination av teknisk ingenjörskonst och politisk vilja.
LÄS MER:Goda råd inför undergången
Insikten om att problemen eskalerat och fått en räckvidd man tidigare trott otänkbar, utmynnade i att forskningen alltmer slog in på storskaliga perspektiv. Ord som miljö och ekologi kom på det viset att delvis lämna över till diskussioner om så kallade planetära aspekter på jorden. I en beryktad artikel i tidskriften Nature som publicerades 2009 förslog en grupp vid Stockholm Resilience Center under ledning av miljöforskaren Johan Rockström att det finns planetära gränser som långsiktigt sätter ramarna för vår verksamhet på jorden. Slutsatsen var tydlig: överträdda gränser resulterar i förödande konsekvenser.
I samma veva hade ett annat begrepp börjat slå igenom: antropocen. Det var atmosfärkemisten och nobelpristagaren Paul Crutzen som populariserade idén om antropocen – människans tidsålder – som en ny geologisk era. Frågan är högaktuell och medan naturvetarna diskuterar dess vetenskapliga relevans – någon definition är ännu inte överenskommen – ägnar sig samhällsvetenskaperna åt att debattera själva ordet, antropocen. Särskilt ängsliga är många över att skuldfrågan inte lyfts fram tillräckligt i namnet, ett argument som främst tar fasta på västvärldens historiska skuld när det gäller utsläpp av växthusgaser. I sammanhanget bör vi dock komma ihåg att Kina idag släpper ut mest koldioxid i världen och om ett par decennier lär Kina och Indien samt ytterligare några länder i syd även passera nords historiska utsläpp. Ansvaret torde med andra ord bli delat.
Dagens förödande klimatförändringar är bara början.
En vanlig uppfattning hävdar att antropocen blir det nya modeordet – vilket det för somliga redan är – fast det är långtifrån säkert. Däremot att det säkert att de storskaliga perspektiven som talar om mänskligheten, planeten och livets framtid är här för att stanna.
Den australiske filosofen och samhällsdebattören Clive Hamilton hör till dem som inte bara tar antropocen för given, han diskuterar även vad det innebär för mänskligheten samt, inte minst, varför och hur vi bör omformulera synen på oss själva. I boken Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen tar Clive Hamilton fasta på flera angelägna aspekter av etisk karaktär. Han argumenterar även mot våghalsig teknikoptimism i form av storskalig manipulation av jordens klimatsystem, så kallad geoengineering, samt diverse socialkonstruktivistiska idéer vilka endera utmynnar i kunskapsrelativism eller att människans särskilda position i tillvaron missförstås.
LÄS MER:Personligt om klimatförändringarna
Intressantast är Clive Hamilton när han nalkas etiken. För att förstå hans position måste emellertid hans syn på antropocen tydliggöras. Han menar att begreppet antropocen väsentligen handlar om ett brott i jordens historia vilket uppstått som en konsekvens av människans påverkan. De geologer och jordsystemforskare som arbetar i fältet brukar nämna hur utsläpp av växthusgaser, kärnsprängningar, intensifierat jordbruk et cetera resulterat i djupgående förändringar i atmosfären samt jordytans och oceanernas kemi. Poängen är att människans påverkan är så stor att jorden trätt in i en ny geologisk era som i flera väsentliga avseenden inte kommer att bli gynnsam för mänskligheten. Dagens förödande klimatförändringar är bara början.
Clive Hamilton menar att antropocen en gång för alla visar oss att vi inte kan förverkliga modernitetens grandiosa dröm om att slutgiltigt frigöra oss från naturen. För vårt industriella angrepp mot naturen slår nu tillbaka mot oss och hotar att på sikt framkalla vår undergång. Vi besitter således styrkan att rubba jordens funktioner samtidigt som vi tycks hopplöst oförmögna att reglera oss själva. Det är på samma gång är en paradox och en tragedi.
LÄS MER:Rörigt om klimathotet
För vissa utmynnar resonemanget i resignation och förlamande klimatångest, men Clive Hamilton påpekar att insikten snarare bör leda till fördjupad självförståelse. För det är, menar han, först med antropocen som vi fått en tydlig bild av vad människan egentligen är.
Ordrikt utmejslar författaren en bild av människans unika särställning i tillvaron, en särställning vilken skapat antropocen, men som samtidigt – eller just därför – lägger vår makt i öppen dager. Ingen annan kan axla ansvaret att ställa tillrätta vad som gått så fel. Vi måste göra det.
Hamilton levererar ingen lösning, men hans analys av mänskligt agentskap i skuggan av antropocen är värdefull och stämmer till eftertanke. Idén om våra oändliga möjligheter måste, tror jag han menar, omgående tas ner på jorden och förankras i den konkreta verklighet vars gränser sätts av naturen. Det handlar inte om en ny etik, utan en annan inställning till jorden. Och det handlar också om frihet. Fast frihet av ett annat slag än att konsumera som om morgondagen inte fanns. Ty verklig frihet är insikten om det nödvändiga, som Hegel skulle sagt.
